"Rekyl"
En anrättning bestående av dom enklaste och mest självklara orden. Ett löfte om självförbränning, utplåning och Byråkratisk terror. En skål med glittrande Kopparslantar. Den belöning som den sinnesslöe erhöll, då han tog på sig skulden för mordet som begåtts i passionens namn. Ett dignande bord, där självförakt serverades intravenöst. Mögliga böcker som trängs bland sotiga kokkärl, i vilka sporer byggt sina bon under decennier. Svartvita fotografier av familjer, sedan länge döda och bortglömda. Ett förskjutet barns utspridda och oordnade klossar överväxta av mossa. Dom ynkliga tonerna från en uppvridbar speldosa för en ojämn kamp mot det ständigt närvarande larmet av gällt kväkande oxgrodor. Klumpar av frusen rök från branden i Sommarvillan. Ett kvarglömt vingpar från en utdöd insektsart, och ljuset som fladdrade i den Gindränkta vårnatten då du blev en främling i den värld du själv skapat. Saknaden efter villkorslös tro, uppblandad med metanol och kroppssalter. Det kvardröjande ekot av dom enda ord, som kunde ha fått mig att längta efter det enkla livet. Alla dom promenader hem, då jag fick ta emot rekylen efter den sammanbitna tystnad du själv kallade för artighet. En Sängfösare smaksatt med minnen av en artificiell tidsålder. Förvildad växtlighet, och den där lätt salta smaken av frihet som ännu kan anas längst in på tungan. Konturerna av en fastbränd skugga på en söndervittrad stenmur, övervuxen av klängväxter som slingrar sig likt trevande tentakler. Förvirrande mönster, och solstrålar som blixtrar när dom träffar ytan på ett kretskort till hälften begravt i den fuktiga jorden. Svällande giftsvampar, som fått sin näring från resterna av en bedragen men välbärgad äkta man, som aldrig hann lära sig skillnaden mellan artighet och falskhet. Högar av vulkanisk aska som tornar upp sig i motljuset från en nyfödd sol. En bunt gulnade vykort från en bortglömd semesterort som jämnades med marken i vad som kallades utvecklingens namn. Dygdighet avlad under rottinghot avbildad på ett solblekt familjeporträtt bakom en sprucken glasskiva. Outplånlig optimism sköljs ner i tablettform och dämpar det vinande ljudet av bräcklig övertygelse som faller mot marken. Orden som din stolthet hindrade dig från att säga står inkarvade i stammen till ett blixtkluvet träd. Gulnade pappersark. Dom förvirrade beskrivningarna av ett oförklarat fenomen. Porslin som blivit stående och med tiden vuxit fast i bordsskivan. Spruckna, Orkidémönstrade Kaffekoppar rågade av Kackerlacksägg. Dom sorgliga kvarlevorna av ett löfte om evig trohet sprattlar hjälplösa, intrasslade i ett väldigt spindelnät under verandans tak.
"Strålkastare"
Tystnaden ligger tung över gatan när du kommer ut. Kylan och stjärnorna viskar någonting till varandra. Bilvraken med sina släckta strålkastare pockar försiktigt, oroligt efter uppmärksamhet, som om dom ville fråga dig. Fråga dig om flygplansolyckan igår natt.
"Delaktig"
Du flydde ifrån allt det som du inte ville se, inte ville medge, att du själv var en del av. I blind övertygelse om att flykten i sig skulle göra dig mindre delaktig. Med knivskarp precision och Akademisk elegans, svor du dig fri ifrån alla samband och inbillade dig, att din högklassiga självförnekelse skulle föra dig i säkerhet, skulle skydda dig ifrån det som skrapade mot ytterväggen och pressade sig mot utsidan i sina försök att hitta en väg in.
"Samma Artighet"
Vi möttes 25 år senare. Du frågade hur jag hade det. Och i ditt tonfall fanns samma artighet jag mindes sedan långt tillbaka. Den där artigheten som balanserade så nära gränsen till falskhet.
"Slogs Om Utrymmet"
Det dammiga vindsförrådet, där travar av blek övertygelse slogs om utrymmet. Instängda. Bortglömda.
"Dröjt Sig Kvar"
Det finns en närvaro som dröjt sig kvar trots att ditt hjärta aldrig kommer att kunna känna skuld. Det finns någonting som fortfarande bor i varje andetag trots all den förödmjukelse som gjort mig starkare. Det finns en närvaro som dröjt sig kvar trots all den oavsiktliga grymhet som kommer att förbli obestraffad. Och jag söker fortfarande bakom väggarna trots att jag ser ditt ansikte i varje brutet mönster.
"Bland Er"
Tro inte, att det finns någonting av mig i dig. Jag vandrar omkring bland er, men jag är inte en av er. För varje gång som mönstret bryts, försvinner ytterligare ett minne av den jag en gång var, i en annan tid och på en annan plats. Jag har alltid sökt efter mysterier. Alltid letat bakom väggarna. Men av all sorts grymhet, avsiktlig eller oavsiktlig, var den du utsatte mig för den som med tiden gjorde mig starkare än allting du aldrig vågade möta. Jag vandrar omkring bland er. Men jag är inte en av er. Och du kommer aldrig att kunna förinta mig. Jag kommer aldrig att låta dig förinta mig.
"Du Är En Förintelse"
Du är en förintelse, som aldrig kommer att drabba mig. Du är en förintelse, som alltid kommer att förbli en del av mig. Du är en förintelse, klarblå och skimrande. Du är en förintelse, som kommer att få mig att glöda på nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar