I civilisationens namn, spred du ditt gift världen över. Och allt du såg, gjorde du skamligt. Förvandlat till en skändlig belöning, en mörk, förkastlig gåva lämnad åt kommande generationer. I samtidens namn, spred du ditt budskap. Planterade tomhet och otillräcklighet i varje ungt hjärta du kunde finna. Sådde ett frö av uppgivenhet, lämnade det att växa åt kommande generationer. I civilisationens namn spred du ett gift, världen över. Med kirurgisk exakthet och precision ingöt du osäkerhet och rädsla i de ungas hjärtan, fyllde de oföddas vener med självhat och missunnsamhet. Sådde ett frö av uppgivenhet, och lämnade det att vårdas av den kommande generationen. I förtryckets namn, såg du ned på oss ovanifrån, stirrade ut genom varje halvöppen garderobsdörr, blängde in på oss genom varje fönster. Höll oss i ditt grepp, höll oss under uppsikt. Försäkrade dig om att vi aldrig vek av, aldrig vilade, aldrig slöt oss i någon form av trygghetskänsla. Såg till att vi alltid följde dina instruktioner. Att vi i tysthet fördärvade världen på det sätt vi lärt oss innan vi ens blivit födda. I civilisationens namn, spred du ett gift världen över. Du skapade oss, gjorde oss till vad vi är. Skänkte oss en gåva, lika mörk som välsignad. Slängde åt oss en daler, en allmosa av glittrande hjälplöshet. För att bedyra min tacksamhet, förvaltar jag din gåva, vårdar den ömt som en skadad fågel. Och till din ära, lämnar jag ljuset brinnande och lyssnar för alltid efter fotsteg.
"Knastrande"
Ett torrt, elektriskt knastrande. En sfärisk symfoni genom vilken hjärnceller och blodkärl hyllar sin egen nedbrytning. Ett gulaktigt stråk. Ett löfte om svalka och regn ligger fläckvis som pölar över den snåriga grönskan. Ikväll, finns det ingen som kan hjälpa oss.
"Gräns"
Det är ingen fara. Inget att fästa sig vid. Vi glömmer bort det, det var bara en mardröm. Lite överansträngd, kanske? Glöm bort det, bara. Dessutom så kan dom ju inte veta, eller hur?Du kan inte klandra dom för att dom inte förstår bättre, eller hur? Nu ska du inte fundera mer över det. Vi kan låtsas att det bara var något vi drömde. Gå tillbaka till dom andra nu och glöm bort det där jag sade. Gå tillbaka till dom andra, innan dom börjar undra. Det finns en gräns. Glöm aldrig det. Det finns en gräns, och när den väl har passerats går det väldigt fort. Som att ta ett steg i mörkret. När du passerat kanten och bara 150 meter av kall luft finns mellan dig och asfalten där nere så spelar det ingen roll längre. Och precis likadant är det med psyket. När gränsen är överskriden finns bara intet och händerna famlar i luften utan att finna någonting att hålla fast vid. Någonting sunt. Någonting vettigt. Så var försiktig med var du kliver, barn. Vissa saker är bäst att bara lämna, skjuta åt sidan. Därför att de helt enkelt är för omfattande, för tunga. När vissa saker skärskådas, inser man alltför ofta att de är för stora, för allvarliga för att överhuvud taget komma till rätta med. Så gräv inte i dem. Leta inte för djupt. För du vet aldrig vad du kan hitta. Låt det bara vara, och glöm bort vårt lilla samtal. För tro mig, du vill ändå inget veta.
"Sval Hud"
Oklanderliga, okränkbara, rörde vi en gång vid sval hud, och budskapet viskades i gathörnen, bars iväg på lätta blåsvarta vingar, spreds som ringar på vatten. Men utanför det, som kämpade för sin egen överlevnad fanns bara spröda avbilder, konturlösa ansikten, speglade i pölar av gyttja. Vi förirrade oss i svaveldoftande gränder, och förlorade i motivationens menlösa strålglans befann i oss ständigt en sekund ifrån förnuftets avgrund.
"När Vi Levde Bland Er"
När vi levde bland er såg vi mycket, utan att själva bli sedda. Vi såg djupt in i det färgsprakande kalejdoskop av sockersöt sadism dom flesta passerar utan att alls märka, på väg till bussar och arbetsplatser. Vi såg ögonen på alla de, som en gång trodde på ett liv efter bästa sändningstid, men som efterhand reducerats till skuggor. När vi levde bland er, letade vi förgäves efter Da Vinci´s skugga i den himmelsblå intigheten bortom. Sökte efter en färdriktning. En väg ut, en väg tillbaka. För vi trodde dom när dom sa, att varhelst frustration och rastlöshet dväljs, finns alltid en stig att hitta. När vi levde bland er, höll vi krampaktigt om en trofé av förnuft. Höll upp den mot månen som en helig relik, och försökte urskilja spår av engagemang i ojämnheterna på dess yta. Men allt vi fann var kalla fläckar av tvivel, som tornade upp sig likt högar av vulkanisk aska, eller gravmonument i motljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar