"Flod Av Tårar"
Som slavar under syftet, blev dom sittandes mitt emot varandra, med en oändlighet av tystnad mellan sig. Bakom masken, ett tunt skal av självbehärskning. Dom dubbla raderna lysrör, som förlorade i sin kamp för att skingra det 25 år gamla mörkret. Kanske hade det börjat falla sönder redan då. Döpta i en flod av tårar, kvävda av en verklighet som dom inte längre kunde skydda sig emot, slingrade dom sina mjuka, gummiartade lemmar om varandra, i ett gemensamt sökande efter en väg ut.
"Förvriden Vind"
Det hände att jag lekte med tanken, men redan då kände jag bristen. Ett asteroidbälte av begränsningar. Redan då, hade begäret börjat växa inom mig. Jag sökte djupare. Fann ett mörker, som skrämde och lockade. Ett mörker att röra vid, att träda in i och bli en del av. Spann en väv av illusioner. En dröm om aldrig. En kliande rastlöshet, som ständigt manade mig vidare. En förvriden vind blåste i mörka segel, och någonting av mig blev kvar därinne när jag återvände.
"Varje Beröring"
I drömmen, fingrarna runt min hals. I drömmen, stiletten mot min strupe. Det mest anständiga vi kan göra är att acceptera livet som någonting ofullständigt. En ros faller till golvet. Långsamt, som i ultrarapid. Jag stannar till i en rörelse. Väntar. Drömmer. Gryningsljus över tomma gator. Himlen antar färger. Har jag varit här förut? Det kan jag ännu inte svara på. Men varje beröring lämnade kvar ett spöklikt avtryck. Detta outtröttliga sökandet efter sammanhang. Efter ljuset, som leder vidare till nya upptäckter. I en värld av antaganden. Av kaotiska möjligheter. Minnen av silhuetter. Mörka husfasader som tycks luta i till synes omöjliga vinklar. Ljudet av däcken mot den våta asfalten. Men till slut kommer vi att glömma även det. Jag blundar ett par sekunder, lutar huvudet bakåt en aning, och som en droppe svart bläck i vatten, flyter mitt medvetande ut i virvlande rörelser. Ringlar som små halvtransparenta ormvarelser, och bildar ett matt, bågformigt mönster.
“Guld & Purpur”
Det var sommar, och när jag kom tillbaka, så var du redan där. I skymningen såg jag dig sittandes under dom lummiga träden, med en rykande cigarett mellan fingrarna. Vi sa ingenting om skulden vi delade, eller rädslan vi kommit att viga våra liv åt, men när kvällen kom och skuggorna förvreds, fylldes vi av en tryckande föraning, outgrundlig i sin fientlighet. Som i ultrarapid rörde vi oss, medan horisonten färgades i guld och purpur. Sida vid sida, blev vi sittandes under träden, medan mörkret föll. Förenade, dels i insikten om det, som aldrig kunde göras ogjort, och dels i stillheten, som ibland följer på bekännelsen.
“Främmande Kvarter”
Längs gator, lika tomma som era hjärtan, strövade ni i sökandet efter era egna skuggor. Önskade er bort, till en plats utanför markeringegn. Materians tyranni. Ett höghus i lågor. En främmande smärta någonstans i mellangärdet. Vad fann ni, där ni strövade längs främmande kvarter, slirande i ert sökande efter någonting att känna?
"Förnimmelse"
Den gamla lägenheten högst upp i ett hyreshus i närheten av Schougens Bro står alldeles tom nu. Igenbommad slumrar den, skyddar alla sina minnen och hemligheter, medan fåglarna lyfter från det regnblanka taket ovanför. När du går genom dom mörka rummen, kan du ibland svagt höra avlägsna viskningar, som från en annan tid. Och ibland kan det hända att du får en krypande förnimmelse av att du inte är ensam. En skugga. En kvarglömd röst. Ett tragiskt minne. Men hon kommer aldrig att glömma hans ansikte eller hans skratt, inte ens nu, när dom båda sedan länge är borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar