"Förnimmelse"

Den gamla lägenheten högst upp i ett hyreshus i närheten av Schougens Bro står alldeles tom nu. Igenbommad slumrar den, skyddar alla sina minnen och hemligheter, medan fåglarna lyfter från det regnblanka taket ovanför. När du går genom dom mörka rummen, kan du ibland svagt höra avlägsna viskningar, som från en annan tid. Och ibland kan det hända att du får en krypande förnimmelse av att du inte är ensam. En skugga. En kvarglömd röst. Ett tragiskt minne. Men hon kommer aldrig att glömma hans ansikte eller hans skratt, inte ens nu, när dom båda sedan länge är borta.

"Färgar Skuggorna"

Famlar i mörkret. En värdelös bekännelse. Genom natten sveper insikten om, att jag söker någonting som inte längre existerar. Det brusar avlägset i hisschaktet, och vinden susar genom tomma korridorer. Maskar och slingerväxter. Jag hör fotsteg utanför dörren. Timmar som ljudet av naglar mot en griffeltavla, färgar skuggorna i mörkblått.

"Förvriden Vind"

Det hände att jag lekte med tanken, men redan då kände jag bristen. Ett asteroidbälte av begränsningar. Redan då, hade begäret börjat växa inom mig. Jag sökte djupare. Fann ett mörker, som skrämde och lockade. Ett mörker att röra vid, att träda in i och bli en del av. Spann en väv av illusioner. En dröm om aldrig. En kliande rastlöshet, som ständigt manade mig vidare. En förvriden vind blåste i mörka segel, och någonting av mig blev kvar därinne när jag återvände.

"Anomali"/"Rakblad"

Inuti min hjärna, kan jag ännu höra tonerna. En anomali jag lärt mig att leva med. Stympad och begränsad, iklär jag mig en mask av stumma viskningar, och varje gång tiden blir ett faktum, föredrar jag att fortsätta drömma. Rebellen inom mig kvävdes långsamt, oskadliggjordes, korsfästes och offrades i den ekonomiska tillväxtens namn. Mina händer fjättrade, fingrarna som rispade luften. Orden som syra i min hals, och leendena tunna som rakblad, när effekten kickade in med ett dovt eko. Deras ögon gapade svarta, som djupa brunnar av förödmjukelse. Jag gav väggen ett leende, och spred min aska med försommarbrisen.

"Töcken"

Han slog sig ned vid bordet, trygg och säker i sin attraktiva självbelåtenhet. Vid hans fötter låg spillror av alla de människor, vars syre han andats under hela sin livslånga gärning. Han lutade sig tillbaka, log, och kände ett varmt töcken av lugn inom sig.

"Arsenik"

Med vingar av arsenik, hälsar han mig välkommen. En främling som jag, med 100 mil av dammig väg framför sig. Under svarta vingar för han mig bort från andetagen, minnena, röken. Och skulden jag tog på mig för en daler.

"Månskärvor"

Ett dimgrått pulserande töcken. Handen som sluter sig. Natten rinner längs väggarna och droppar från taket, seg och trögflytande som tjära. Ljusfläckar vibrerar, kvarglömda och rastlösa. Minnen inuti minnen, sammanlänkade av ekot som lämnats i arv. I ultrarapid rör vi oss, ständigt på väg mot någonting annat. Men utanför det som brukade räcka, brinner min hjärna som en fackla. Hornhinnan blank, sinnet bländat av den svindlande storslagenheten i det rakt igenom okända. Och där bakom, ett annat rum. En strävan, en rörelse, en vind. Jaget upplöst, studsar mellan tidsepoker, kryssar mellan ruinpelare och månskärvor. I ultrarapid rör vi oss genom en multidimensionell halvvärld, befriade ifrån materians tyranni. Ansikten i konstant förvandling. Vakendrömmar om revolt och gränslöshet inuti ett expanderande klot av motivation.