Korta Texter & Prosapoesi: 2020-2021

"Som Glas Mot Betong"

Jag var naiv, när jag gläntade på dörren. Jag var naiv, när jag valde att tro att det förflutna kunde skydda mig. Min blick sveper genom rummet, fastnar av någon anledning vid den grönlysande skylten med ordet ”Exit” på. Det är någonting med vinkeln, som känns fullständigt fel. Därute på himlen cirkulerar svarta helikoptrar runt som väldiga trollsländor, och på natten rör sig figurerna, och ansiktena får liv. Den anonyme uppringaren rapporterar osammanhängande om en bilolycka på Amberlynn Road. Ytan nöts. Ytan blir tunnare för att till slut blekna och försvinna, precis som en del minnen gör. Och vad vi tror oss vilja ha spelar egentligen ingen roll, för till slut får vi ändå det vi innerst inne ber om, när vi förgriper oss på varandras tankar. Besegrade av deras förväntningar anpassar vi oss till trycket, medan världen omkring oss väntar. Medan världen omkring oss krymper. Som glas mot betong splittras vi, tomma på tankar och sprudlande av anonymitet. Förvandlade från individer, till en siffra i statistiken. Endast minnet är fullkomligt. Och blickarna från fönstret på andra sidan gatan besvärar mig fortfarande.






"Sammandragning"

Släppte taget om det rationella. Lät det falla, krossas mot golvet som billigt porslin. Sökte inåt. Sökte djupare. Stängde ute ekot från dom tusentals val jag dagligen ställs inför. I en pulserande avsaknad av sammanhang, sträckte jag mig efter rörelsen, släppte greppet om all tvekan. En skälvning. En våg. Rösten, först dämpad som ropet från andra sidan av en lång korridor, stängde ute världen som begränsar och stympar. Och linjerna möttes i en glittrande spastisk sammandragning.






"Månskärvor"

Ett dimgrått pulserande töcken. Handen som sluter sig. Natten rinner längs väggarna och droppar från taket, seg och trögflytande som tjära. Ljusfläckar vibrerar, kvarglömda och rastlösa. Minnen inuti minnen, sammanlänkade av ekot som lämnats i arv. I ultrarapid rör vi oss, ständigt på väg mot någonting annat. Men utanför det som brukade räcka, brinner min hjärna som en fackla. Hornhinnan blank, sinnet bländat av den svindlande storslagenheten i det rakt igenom okända. Och där bakom, ett annat rum. En strävan, en rörelse, en vind. Jaget upplöst, studsar mellan tidsepoker, kryssar mellan ruinpelare och månskärvor. I ultrarapid rör vi oss genom en multidimensionell halvvärld, befriade ifrån materians tyranni. Ansikten i konstant förvandling. Vakendrömmar om revolt och gränslöshet inuti ett expanderande klot av motivation.






"Som Dom Vantrogna"

Sensommar i en liten stad på sydkusten, och på verandan hörs vindspelet klinga stillsamt i den milda kvällsbrisen. Jorden, fuktig och mättad, men någonting i ljuden har redan förändrats. Man pratar inte om det, men det behövs inte heller för alla känner det, som en avlägsen viskning i luften. En ordlös röst i stillheten. Ett varsel om kommande förändring.
Projektioner av morgondagar, och din blick vilar på en spricka i den vitkalkade fasaden, söker efter området emellan. Det är du och rösterna, och tillsammans sover ni som dom vantrogna.






"Sträckta Från Vägg Till Vägg"

Jag behöver inte veta hur selektiva era minnen är, eller i hur pass hög grad ni tvingats redigera om ert förflutna för att kunna leva med er själva. Tiden gör era 90tals-Jag suddiga, får deras konturer att blekna tills att även dom blir till ett avlägset minne. Andetagen, sträckta från vägg till vägg. Skuggorna av dom liv ni hjälpte till att forma, absorberade av kalk och rött tegel. Jag behöver inte veta hur linjerna bryts, vilka ni blev eller vilka avstånd som ristats på era näthinnor. Tiden kommer inte att tvätta er rena från skulden. Rösterna, sträckta från vägg till vägg. Skuggorna av dom liv, ni hjälpte till att forma, absorberade av kritdamm och varm asfalt.

"Ingen Annan Plats Än Denna"

Att bli den jag alltid varit. Att vara den jag skulle kunna bli. En resa. En plats. Ett expanderande moln av närvaro. Jag når mig själv, genom den du hjälpt mig att bli. Ingen plats, utom denna. Ingen resa, förutom vår. Den värld du visade mig. Jag visste inte att det kunde vara så. En resa. Att få färdas mot en framtid som är vår. Att få resa. Genom mörkret. Genom ljuset. Alltid. Och antingen det är genom sorg eller glädje, så är jag så lycklig över att få färdas vid din sida.

"Varken Tiden Eller Skuggorna"

Ett vaakum. En önskan att få glömma andetagen. Två utsträckta armar, och ett avstånd som växer. Ser bortom dagar och drömmar, men varken tiden eller skuggorna kan skydda mig mot insikten, vetskapen om, att jag bär på kapaciteten att förstöra det jag älskar.

"Grep Efter Orden"

Fyllde min mun med askan. Avstånden ristades i mina andetag, när förfluten och kommande tid blev till ett. Spred mina kvarlevor med vinden. Som en botgöring för dom avtryck jag försökte lämna i era hjärtan. Regnet flöt i rännilar längs mitt ansikte, medan nuet förgrep sig på det förflutna. Sökte rörelsen och grep efter orden. En strävan efter att inte minnas eller se sambanden. En hand i min. Ett avlägset leende. Och avstånden ristades i mina andetag.

"Förleder & Tillintetgör"

Paniken, du går vid min sida. I mina pupiller återspeglas bilden av ditt ansikte. Tankar flyter i vargula rännilar längs insidan av mitt skallben, och luften är som mättad av elektricitet som får ytan att vibrera. Skulden, din gestalt är som utmejslad av den mest utsökta marmor. Med vaksamma blickar följer du noga varenda rörelse. Tiden tänjer ut sig, seg och elastisk som muskelsenor. Tiden, som lockar och förför. Tiden, som förleder och tillintetgör. Självförnekelsens ömma smekning. Ett koncentrat av allt det som drev mig. Bind en krans av ordlösa viskningar, och bär mina kvarlevor nära ditt hjärta.

"Mittpunkt"

Jag märker hur någonting rör på sig, precis i utkanten av mitt synfält. Intervallerna blir tätare, och bakom allt det som en gång drev mig, ett sinne i lågor. En matt omfamning. 

Skuggorna som ständigt iakttar mig. Ursinnet som lockar, förför och bedrar. En mittpunkt, där stolthet och skuld slungas mot varandra likt kolliderande stjärnor.

Tvättar världen från min hud. Fångad i natriumlampornas sken, sträcker jag mig efter rörelsen. Mitt medvetande bildar ett matt, bågformat mönster, och pulserande ljusfläckar möts i en spastisk dans utan slut. Missförstådd och vanärad, känner jag hur det kryper närmare steg för steg. En tomhet, en brist. Den brutnes dröm om vedergällning. Kanske hörde jag aldrig hemma här, men inuti ledningarna rusar elektriciteten fram i Tretusen Miljoner meter i sekunden, och någon annanstans, är vi så mycket mer än detta.

"Så Mycket Mer"

Tvättar dagarna från min hud. Dagar som ljudet av naglar mot en griffeltavla. Elektroden som penetrerar hjärnbarken. Avtrycken från allt som världen hindrade oss från att bli, står inetsade på främlingars näthinnor. En frånvaro, ett eko. Ett gränssnitt, och en successiv tryckförändring. Ljudet från vinden när den blåser genom hisschaktet. Oändligheten som jag bär inom mig. Och någon annanstans, är vi så mycket mer än detta.

Tvättar minnena från min hud. Håller blindheten i ett krampaktigt grepp. Doften av våt asfalt. En värld av möjligheter, och vägar kantade av löften om mörka underverk. Du kanske kan känna det, du också? Hur paranoian lägger sina varma, trygga armar om dig i en tidlös omfamning? Det kan vara skrämmande, att ställas öga mot öga med den man verkligen är. Men någonstans finns en plats, där vi är så mycket mer än detta. 

Tvättar tiden från min hud. Ett ansikte i fönstret, som väcker känslor av både medlidande och äckel. Bron ligger regnblank, badandes i det klarröda ljuset, och många år kommer att tillägnas den stillhet som infann sig minuterna innan dom anlände. Horisontlinjen står öppen, och den nattliga festen tystnar aldrig. Inom mig finns en drift, en strävan att med vördnad få stå bländad av den svindlande storslagenheten i det rakt igenom okända. Det finns stunder, då det är svårt att skilja mellan straffet och belöningen, men någon annanstans, är vi så mycket mer än detta.

"Lika Främmande"

Släpp taget om min hand. Ge mig en chans att tappa kontrollen. Betrakta mig på avstånd, medan det tar sig under din hud. Med tiden, blev ni lika främmande för mig som stadens gator. Era ansiktsdrag, förvridna och mumifierade. Våra sjukdomar när varandra, och inte ens dom långa raderna av surrande lysrör lyckas skingra det tjugofem år gamla mörkret.

Några snutar drar förbi. Sirenerna påslagna. Det kalla blå ljuset blandas med nattdiset under en kort stund, innan dom försvinner i fjärran. Ensam vid din sida. En värld av antaganden. Det outtröttliga sökandet efter sammanhang. Ljuset, som leder dig till nya upptäckter.

Allting var så annorlunda då. En vintergata av toxiska minnesfragment. Genom sidorutan, det dunkla landskapet som rusar förbi i hundratjugo. I spegeln, två ögon som sett alldeles för mycket.

"Dom Kemiska Åren"

Detta är slutstriden. Livet, naket och oförfalskat. Ett ansikte, stelnat i uttrycket av extatisk panik. Dom kemiska åren förflöt under tystnad, och vår egen resa genom skuggorna visade sig bli en helt annan än den vi föreställt oss. Ett förebådande. Som när jag var barn, och såg rakt in i det där ansiktet, rakt in i dom där ögonen. Dom svarta pupillerna där någonting tycktes röra på sig. En mörk, hotande föraning om en spöklik vuxenvärld full av hemligheter, viskningar och falskhet. Ni borde ha låtit honom vara ifred. Ni borde ha låtit oss vara ifred. Paniken, till slut kom du till min undsättning, blev fingrarna runt min hals, stiletten mot min strupe. Ett ansikte, stelnat i uttrycket av ett impotent ursinne.

"Spelas Upp"

Förnuftet glider undan, ger vika för någonting annat. Ett tomrum fullt av röster. Parallella handlingar spelas upp gång på gång, tills att ingenting finns kvar mer än ett stumt skrik, som absorberas av den porösa ytan.