Dom fann oss tysta och tätt sammanslingrade. Dom fann oss nakna, och täckta av ett tunt lager Fosfor. Dom fann oss tysta, och i våra anletsdrag fanns inga spår av dom avstånd som ristats i vårt minne. Vi steg ut i Världen. Vi sa ingenting, men i våra ögon fanns ett löfte. Ett löfte om att aldrig mera köpslå om vår egen värdighet.
"Bakom Fällda Persienner"
Materians frånvaro, och sättet på vilket dagens sista solstrålar faller på telefontrådar och elledningar. Dom låga hustakens knivskarpa konturer mot skymningshimlen, som om dom vore kulisser utskurna i svart papper. Och bakom fällda persienner, den mordiska silhuetten som hukar över förortsdrömmen, som ligger blodig och skälvande på sovrumsgolvet.
"Vår Skugga Fördunklade Kontinenter"
Vi såg perspektiven skeva. En lätt förskjutning, en obestämbar förändring i tidsuppfattningen. Det som förut skulle ha stoppats av en ogenomtränglig yta fortsatte, och klöv luften. Ett nytt ansikte såg på oss från spegeln, och där det tidigare bara funnits kalla fläckar av tvivel fanns nu löftet om en värld utan begränsningar. En rörelse mot cirkelns mitt. Ett bländande mörker fullt av möjligheter. Så vi lämnade bakom oss en tunn hinna av värdighet, och lät våra ögon bländas av ett nytt slags ljus. Vi lämnade bakom oss en övertygelse flyktig som ånga, och lät mörkret visa oss vägen till nya upptäckter. Vi kröp ur skalen efter dom, som med sänkt huvud stått på knä inför ett övermäktigt maskineri. Vi sökte efter svaren bortom det rationella och insåg, att det finns ett hem att hitta även bland skuggorna. Som pånyttfödda öppnade vi våra ögon, och såg för första gången mönster där det förut bara funnits sprickor. Med sinnen vidgade till avgrunder såg vi ett system, i det som tidigare framstått som obegripligt och slumpmässigt. Vi omfamnade lockelsen, och öppnade dörrar till det som alltid varit dolt. Vi fattade tag i händer som sträckte sig efter oss i mörkret, och lät rösterna visa oss vägen till ett nytt rike, mörkare men mera storslaget. Så länge vi vägrade tro, att världen var en plats med makten att stympa och begränsa oss, hade vi kraften att stjäla tillbaka våra liv. Att rycka oss själva ur händerna på dom som hållit våra drömmar i ett strupgrepp. Att störta oss själva rakt in i ett helande, självförverkligande sammanbrott. Med sinnen vidgade till avgrunder brann vi som ett fyrtorn i natten. Vi höll världen i våra händer. Vår skugga fördunklade kontinenter.
"Gränslös & Outplånlig"
Någonstans djupt inom mig, förvarar jag en optimism av en nästintill outplånlig natur. Den är förseglad i en lufttät tryckkammare för att motstå årtusendenas nedbrytning, och placerad i en monter av skottsäkert glas. Den vilar i ett valv, omöjligt att bryta sig in i eller forcera med hjälp av sprängämnen. En optimism som strålar gränslös och outplånlig, bakom blyinfattade väggar för att motstå tryckvågen från en kärnvapendetonation.
"Omslingrade"
Iklädda en Gyllene skrud av tysta viskningar bär du och jag avgrunden inom oss. Över oss vilar skuggan av det hopp som dom aldrig kan komma åt. Våra ögon glittrar av hjälplöshetens strålglans. Nära varandra, tätt omslingrade. Evigt förenade i vetskapen om att den slutliga segern aldrig kommer att vinnas.
"Giftfabrik"
Gränslös i en begränsad värld är min hjärna en ursinnig pulserande Giftfabrik. Innanför skallbenet ser jag stjärnor explodera och Solsystem förintas. Under en enda livslång sekund blir perspektiven tydliga och skarpa, sammanhangen klara och förryckta. Bakom mina ögonglober döljer sig ett bråddjup av skrämmande skönhet, och en katastrof av självförverkligande väntar på att bryta ut.
"Svårfångad"
Du satt vid ett av fönstren i det gamla rivningshuset. Ett av fönstren som spikats igen, täckts från insidan av brädor och spånplattor. Genom en springa såg du folk röra sig därute. Du tänkte på vad verklig frihet innebär, och hur sällsynt och svårfångad den är. Du tänkte på alla gränser du ville passera, alla hinder du ville forcera. För en kort stund stannade du upp, och en gång för alla bestämde du dig för att aldrig acceptera tanken på, att den enda belöningen som väntar är insikten om hur besegrade vi blivit. Genom en springa såg du människor röra sig därute. Ingenting i deras gester eller ansiktsdrag tydde på att dom tänkte på vad verklig frihet innebär, på hur sällsynt och svårfångad den är. Eller på hur besegrade vi är.
"Förlamande & Tanketomt"
Det kastar sig över dig i ett slutet rum. I ett rum utan möbler, i ett rum med vitmålade väggar och ett fönster som vetter ut mot bakgården som badar i skymningsljuset, hugger det dig. Bakom dörrar reglade från insidan hittar det dig och gräver sig in i den pulserande hjärnbarken. Klibbigt som tjära och frätande som syra vill det ha allt det, som är du. Hungrig som en blodigel vill det infiltrera ditt tankemaskineri och förvandla dig till allt det, som du under hela ditt liv kämpat för att inte bli. Allt det, som du anser vackert och värdefullt gör det groteskt och oanständigt. Det griper tag i dig innan din fot hittat det första trappsteget. Förlamande och tanketomt lockar det på dig från leriga bombkratrar i ditt medvetande, dess leende så förföriskt, så inbjudande, ber dig att stiga på, stiga ner. Och stanna där.
"Klarnade"
Bara skuggfigurer kvar av dom, som tidigare hade form och linjer. Där jag sitter, väntar dom. Iaktar mig, under tystnad. Starkare. Skarpare och mera verkliga, ju tätare mörkret växer sig ute på gårdsplanen. Jag vet att dom finns där. Att dom ser på mig, flyktiga, som ånga. En plats jag besökt många gånger. Du sa, att dom visade dig vad som fanns bakom det vi alltid trott oss veta. (Att dom lärde dig hur ytan görs genomtränglig.) Platserna som vi utforskade. Sinnena som klarnade, blev skarpa som knivar, reflekterades och visade oss vägen till nya upptäckter.
"Skugga Över Europa"
Ikväll, brinner en feber vars hetta vibrerar över hustaken. Ikväll, faller en skugga över Europa. En blek Junimåne mot en förväntansfull, köttfärgad himmel. Finns det någon där ute? En feber i mitt hjärta. Som att se sin egen skugga fatta eld. Någonting rör på sig i Europa. Någonting, är på väg att förändras.
"Bräcklig Representation"
Du och jag tämjde varandra. Avnjöt en semester från skräcken för förlusten av identitet. Av Integritet och värdighet. Oklanderligt artiga, välkomnande den vassa klingan, stod vi kvar som en bild av någonting ni kunde ha blivit. En bräcklig representation av självförverkligande. Men vi förlorade någonting värdefullt då vi inrättade oss i dom mönster som angavs. Någonting ursprungligt och fundamentalt slocknade inom oss. Vissnade, blev skört och livlöst.
"Stoft"
Jag såg världen brinna från ett flygplansfönster under en charterresa till Maldiverna. Jag förlorade kampen om mitt eget förstånd på en plats där ingenting växte i rätt riktning. I regnvåta gator speglades löftet om en frihet så oändligt mycket mer värdefull än någonting ni kunde erbjuda mig. Jag återfann min motivation i det rum, där resterna av dom sista orden vi någonsin sa till varandra fortfarande låg kvar som damm och stoft i hörnen och mellan golvbrädorna. Och bakom mina ögonlock såg jag världen brinna. Så medan luften doftade av rökelse, somnade jag med ett leende i ljuset från dom röda lyktorna. Jag somnade. Och drömde. I drömmen såg jag världen brinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar