Med vingar av arsenik, hälsar han mig välkommen. En främling som jag, med 100 mil av dammig väg framför sig. Under svarta vingar för han mig bort från andetagen, minnena, röken. Och skulden jag tog på mig för en daler.
"Töcken"
Han slog sig ned vid bordet, trygg och säker i sin attraktiva självbelåtenhet. Vid hans fötter låg spillror av alla de människor, vars syre han andats under hela sin livslånga gärning. Han lutade sig tillbaka, log, och kände ett varmt töcken av lugn inom sig.
"Horisont"
Disig horisont. Ljusfläckar, pulserande och bortglömda virvlar genom den tropiska natten. Trycker sig in, genom min hjärna. Punkterar sinnen i en österländsk dröm. Har jag nått dit? Har jag passerat barriären och brutit sigillet? Alla steg vi tog, alla segrar vi vann och alla slag vi förlorade, och jag svävar genom färger och skratt. Ett hotellrum, någonstans nära stadsgränsen. Den slocknade cigaretten i askfatet. Är det ånga jag ser stiga upp mellan hennes läppar, varje gång bröstkorgen höjer och sänker sig? Det brusar avlägset från något rörsystem, dolt någonstans långt inne i byggnadens väggar. Kackerlackor kilar då och då över golvet. Hon sover lugnt, och jag tror jag vet vad hon drömmer om. Två gånger under natten, kommer hon att vakna till. Och första gången kommer någon, inte jag, men någon hon känner igen att vara där.
"Du Var Prinsessan"
Du var prinsessan, den vitskrudade. Som aldrig hållit en strupe i ett hänsynslöst grepp. Bilden du hade av dig själv, var lika orubblig som himmelsblå, och att se dig själv som en människa kapabel att såra, en människa med förmågan att krossa och vålla smärta var dig oändligt avlägsen. De som antydde motsatsen, övervägde möjligheten att du kunde vara precis som vi andra, precis lika ömtålig, och mänsklig, fick dig att verka så sårad, så oförstående. Likväl var allt syre någonting som tillhörde dig, och dig allena. Du var den vitskrudade prinsessan, härskarinnan i ett kyligt rike. Och aldrig var hatet vackrare, så mer bedårande och trolskt än då det tindrade ur dina ögon, tindrade som stjärnor. Och du var prinsessan. Den storögda flickan som höll en svart ros mellan sina långa, smäckra fingrar. En blomma av ett märkligt slag. Du var den som aldrig sårade, du var flickan med den bergfasta övertygelsen om sin egen persons förträfflighet och oklanderlighet. Du var prinsessan. Den vitskrudade, som aldrig hållit en strupe i ett hänsynslöst grepp.
"Återspegling"
I dunklet på bakgården under strömavbrottet. Ett fuktigt, tropiskt mörker tvingar, famlar, omvandlar. Manar mig vidare. Blandas med nuet och blir till en blek återspegling av jaget som domnat och vattnats ur.
"Det Dom Lämnade"
Tidsåldrar av förnekelse gjorde oss svaga och mottagliga. Gjorde oss vaksamma, menlösa. Fick oss att gripa i luften efter den rök, som stigit från horisonten sedan 1958. Jag såg människornas ansikten kläs i skugga, där dom passerade i motsatt riktning. Blinda, desorienterade. Jag fångade blickarna från dom, som offrats i ett högre syfte. Jag såg snurrande kompassnålar, tre avklippta fågelklor på rivningshusets fönsterbleck, och en tatuerad svastika i Moder Justitias panna. Det dom lämnade till eftervärlden, var ett decennium reducerat till en färgglad semesterbild i illusionistens fotoalbum. Du gav mig chansen att få smaka på det enkla livet. Gav mig möjligheten att se världen genom en annan människas ögon. Men varken vetenskap eller religion kan ändra det som hänt, när bilder av avenyer och lummig grönska fryser sig svaga, tvingar oss på fall. Sliter, drar oss med sig.
"En Svunnen Kultur"
Morgonen kom slutligen till oss. Satte tänderna i oss som en vanvettig pestråtta och förgrep sig på minnena. Tiden, skoningslös och alltför begränsad hånflinade åt oss, och våra blickar, förut så starka och ärliga växte sig svala, falska och beräknande. Timmar som de, timmar av sanning, av motivation, av ren, enkel värdighet reducerades till skuggor, till barnsliga drömmar, till ett sandslott under tidvattnets hot. Och över sprucken mark, sträckta nervtrådar. Tankar bundna till en krans. En månljus tillflyktsort där du och jag stod, som bortglömda rester från en svunnen kultur. För varje leende en daler, en kopparslant, en förhatlig allmosa. Över hustaken vilar skuggan av en milshög galge. Kanske var det så. Kanske var du den, som kommit för att rädda oss från en substanslös tillvaro. Kanske var du den som gick osedd bland människorna för att försöka hitta en väg tillbaka, en väg ut. Jag har haft fel förut, och jag har ännu inte kommit dit jag vill. Men den dag, då jag brutit alla band till en tidsålder baserad på övergrepp, kanske vi blir dom som hånskrattar åt er framtid, kanske vi står som de enda överlevande. Står väntande på dom, som skall komma för att gräva fram oss, som bortglömda rester från en svunnen kultur. Och morgonen kom till oss, satte sina tänder i oss och förgrep sig på våra ord, våra tankar. Kvävde vår låga och grep tag i oss. Vände oss upp och ned och ruskade oss med brutal kraft ut ur det hypnagoga tillståndet. Timmar som de degraderades, krymptes till ett förlamande skott mellan skulderbladen, en tryckkabin bultande av panisk tystnad, medan all radiokontakt är bruten och marken närmar sig med hög hastighet. Och över den spruckna jorden, nervtrådar sträckta, en krans, en cirkel. En tillflyktsort där du och jag står hand i hand, som bortglömda rester från en svunnen kultur.
"Metanol"
Vi föddes skrikande till ett liv i periferin. Vi drömdes fram. Dömdes, och brändes i en process av hjärnceller och metanol. Med tiden förändrades hans blick, medan skärvor av någonting som en gång liknat motivation eller vilja stelnade till obscenitet, kastades i väldiga massgravar. Vi drömde aldrig om avenyer kantade av lummig grönska. Vi vaknade aldrig bara för att se solen stiga. Men flitigt och energiskt odlade vi den missunnsamhet vi skulle komma att viga våra liv åt. Det ivriga fnittret. Ljudet av varm saliv. Nätta fingrar som trevar över en spänd gylf. Allt detta som under decennier förföljt och hemsökt honom svalnar, blir till ett tunt lager av is. Tolkad och hånad. Utnyttjad på oräkneliga vis, allt för deras vinnings skull, väntar han fortfarande på upprättelse.
"Vi Var Främlingar"
Vi var främlingar, vi två. Främlingar, med endast en tunn hinna av fegflinande dagsljus mellan oss. Skyddade av dunklet var vi kanske de sista, unika exemplaren av en utrotningshotad art. De skälvande resterna av ett stolt, utdöende släkte. Vi kanske var riddaren och jungfrun, eller fallet privatdetektiven aldrig löste. Men blottlagda och med våra ansikten exponerade var vi endast feghet, urskuldande leenden på semester. En gyllene skrud av avund, ett självförakt draperat i färger och sång. Vi var främlingar, vi två. Främlingar, med endast målet som den gemensamme nämnaren. För att bedyra vår tacksamhet, och för att övertyga oss om att det fortfarande var verkligt, spred vi då och då våra kvarlevor med vårvinden, lät våra ansikten glimma över vattenytan, som dalern i godsherrens hand. Men tiden visade oss att varken vetenskap eller religion kunde ändra våra gärningar, tvätta bort märket av vad vi gjort. Så vi glömde bort vilka vi en gång var, glömde bort att det fanns en plats som kallades jorden. Vi glömde till och med bort våra egna namn. Vi var främlingar, vi två. Främlingar, utan ålder eller ursprung, och under årens lopp, lärde vi oss självförnekelsens alla konster, blev allt skickligare på att tränga undan minnet av vilka vi en gång varit, på en annan plats, i en annan tid. Ingen vet, hur länge vi varit här. Och vi är främlingar. Fortfarande främlingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar