"Också En Sorts Stillhet"

Ett blålila ljus strilade ut genom den halvöppna dörren. Ett andetag, en röst. Någon frågade mig om någonting. "Det vet jag dessvärre inte," sa jag så tydligt som min röst tillät. Han stängde dörren och det blålila, nästan ultravioletta ljuset klipptes av. Sedan tystnad, då och då bruten av avlägsna röster långt borta i byggnaden. Röster, men inga ord. Lätta, ekande steg i en avlägsen korridor. Mina ögon tar emot ljusrörens sken. Ena benet, lutat över det andra. Jag förvånas lite över stillheten. Här är så stilla. Det här är också en sorts stillhet. Ryggen är fortfarande fuktig. T-shirten klibbar och känns kall mot min hud. Jag lutar mig tillbaka. Blundar. Väntar. Stillhet. Mina öron registrerar ett avlägset, susande ljud, kanske från någon sorts ventilationsenhet. Någon sekund funderar jag över om det funnits där hela tiden men att jag inte har uppfattat det förrän nu. Den andre suckar. Reser sig upp. Sätter sig ned igen. Det knakar lite från fåtöljen.

(2020)