"Över Den Spruckna Jorden"

Förenad med sältan. Värdig domen jag tilldelats. Över den spruckna jorden sträckte jag ut mina slitna, spattiga nerver. Jag tyckte mig se en mittpunkt. Ett epicentrum av färger omöjliga att beskriva eller klä i ord. Vid horisonten höjde sig ett väldigt stoftmoln av strävan efter mer. Tornade upp sig allt högre mot himlavalvet. Utan vare sig rädsla, skam eller tvivel, såg jag skulden rakt in i ögonen, utan att blinka. Outgrundlig i sina kyla, fanns det tveklöst en skönhet i vad jag fick se. Den existerade inuti sig själv. Den var sitt eget syfte.