"Rekyl"

En anrättning bestående av dom enklaste och mest självklara orden. Ett löfte om självförbränning, utplåning och byråkratisk terror. En skål med glittrande kopparslantar. Den belöning som den sinnesslöe erhöll, då han tog på sig skulden för mordet som begåtts i passionens namn. Ett dignande bord, där självförakt serverades intravenöst. Mögliga böcker som trängs bland sotiga kokkärl, i vilka sporer byggt sina bon under decennier. Svartvita fotografier av familjer, sedan länge döda och bortglömda. Ett förskjutet barns utspridda och oordnade klossar överväxta av mossa. Dom ynkliga tonerna från en uppvridbar speldosa för en ojämn kamp mot det ständigt närvarande larmet av gällt kväkande oxgrodor. Klumpar av frusen rök från branden i Sommarvillan. Ett kvarglömt vingpar från en utdöd insektsart, och ljuset som fladdrade i den gindränkta vårnatten då du blev en främling i den värld du själv skapat. Saknaden efter villkorslös tro, uppblandad med metanol och kroppssalter. Det kvardröjande ekot av dom enda ord, som kunde ha fått mig att längta efter det enkla livet. Alla dom promenader hem, då jag fick ta emot rekylen efter den sammanbitna tystnad du själv kallade för artighet. En sängfösare smaksatt med minnen av en artificiell tidsålder. Förvildad växtlighet, och den där lätt salta smaken av frihet som ännu kan anas längst in på tungan. Konturerna av en fastbränd skugga på en söndervittrad stenmur, övervuxen av klängväxter som slingrar sig likt trevande tentakler. Förvirrande mönster, och ljusstrålar som blixtrar när dom träffar ytan på ett kretskort till hälften begravt i den fuktiga jorden. Svällande giftsvampar, som fått sin näring från resterna av en bedragen men välbärgad äkta man, som aldrig hann lära sig skillnaden mellan artighet och falskhet. Högar av vulkanisk aska som tornar upp sig i motljuset från en nyfödd sol. En bunt gulnade vykort från en bortglömd semesterort som jämnades med marken i vad som kallades utvecklingens namn. Dygdighet avlad under rottinghot avbildad på ett solblekt familjeporträtt bakom en sprucken glasskiva. Outplånlig optimism sköljs ner i tablettform och dämpar det vinande ljudet av bräcklig övertygelse som faller mot marken. Orden som din stolthet hindrade dig från att säga står inkarvade i stammen till ett blixtkluvet träd. Gulnade pappersark. Dom förvirrade beskrivningarna av ett oförklarat fenomen. Porslin som blivit stående och med tiden vuxit fast i bordsskivan. Spruckna, orkidémönstrade kaffekoppar rågade av kackerlacksägg. Dom sorgliga kvarlevorna av ett löfte om evig trohet sprattlar hjälplösa, intrasslade i ett väldigt spindelnät under verandans tak.