"Varje Beröring"

I drömmen, fingrarna runt min hals. I drömmen, stiletten mot min strupe. Det mest anständiga vi kan göra är att acceptera livet som någonting ofullständigt. En ros faller till golvet. Långsamt, som i ultrarapid. Jag stannar till i en rörelse. Väntar. Drömmer. Gryningsljus över tomma gator. Himlen antar färger. Har jag varit här förut? Det kan jag ännu inte svara på. Men varje beröring lämnade kvar ett spöklikt avtryck. Detta outtröttliga sökandet efter sammanhang. Efter ljuset, som leder vidare till nya upptäckter. I en värld av antaganden. Av kaotiska möjligheter. Minnen av silhuetter. Mörka husfasader som tycks luta i till synes omöjliga vinklar. Ljudet av däcken mot den våta asfalten. Men till slut kommer vi att glömma även det. Jag blundar ett par sekunder, lutar huvudet bakåt en aning, och som en droppe svart bläck i vatten, flyter mitt medvetande ut i virvlande rörelser. Ringlar som små halvtransparenta ormvarelser, och bildar ett matt, bågformigt mönster.