"Färgar Skuggorna"

Famlar i mörkret. En värdelös bekännelse. Genom natten sveper insikten om, att jag söker någonting som inte längre existerar. Det brusar avlägset i hisschaktet, och vinden susar genom tomma korridorer. Maskar och slingerväxter. Jag hör fotsteg utanför dörren. Timmar som ljudet av naglar mot en griffeltavla, färgar skuggorna i mörkblått.

"Förvriden Vind"

Det hände att jag lekte med tanken, men redan då kände jag bristen. Ett asteroidbälte av begränsningar. Redan då, hade begäret börjat växa inom mig. Jag sökte djupare. Fann ett mörker, som skrämde och lockade. Ett mörker att röra vid, att träda in i och bli en del av. Spann en väv av illusioner. En dröm om aldrig. En kliande rastlöshet, som ständigt manade mig vidare. En förvriden vind blåste i mörka segel, och någonting av mig blev kvar därinne när jag återvände.

"Anomali"/"Rakblad"

Inuti min hjärna, kan jag ännu höra tonerna. En anomali jag lärt mig att leva med. Stympad och begränsad, iklär jag mig en mask av stumma viskningar, och varje gång tiden blir ett faktum, föredrar jag att fortsätta drömma. Rebellen inom mig kvävdes långsamt, oskadliggjordes, korsfästes och offrades i den ekonomiska tillväxtens namn. Mina händer fjättrade, fingrarna som rispade luften. Orden som syra i min hals, och leendena tunna som rakblad, när effekten kickade in med ett dovt eko. Deras ögon gapade svarta, som djupa brunnar av förödmjukelse. Jag gav väggen ett leende, och spred min aska med försommarbrisen.

"Töcken"

Han slog sig ned vid bordet, trygg och säker i sin attraktiva självbelåtenhet. Vid hans fötter låg spillror av alla de människor, vars syre han andats under hela sin livslånga gärning. Han lutade sig tillbaka, log, och kände ett varmt töcken av lugn inom sig.

"Arsenik"

Med vingar av arsenik, hälsar han mig välkommen. En främling som jag, med 100 mil av dammig väg framför sig. Under svarta vingar för han mig bort från andetagen, minnena, röken. Och skulden jag tog på mig för en daler.

"Månskärvor"

Ett dimgrått pulserande töcken. Handen som sluter sig. Natten rinner längs väggarna och droppar från taket, seg och trögflytande som tjära. Ljusfläckar vibrerar, kvarglömda och rastlösa. Minnen inuti minnen, sammanlänkade av ekot som lämnats i arv. I ultrarapid rör vi oss, ständigt på väg mot någonting annat. Men utanför det som brukade räcka, brinner min hjärna som en fackla. Hornhinnan blank, sinnet bländat av den svindlande storslagenheten i det rakt igenom okända. Och där bakom, ett annat rum. En strävan, en rörelse, en vind. Jaget upplöst, studsar mellan tidsepoker, kryssar mellan ruinpelare och månskärvor. I ultrarapid rör vi oss genom en multidimensionell halvvärld, befriade ifrån materians tyranni. Ansikten i konstant förvandling. Vakendrömmar om revolt och gränslöshet inuti ett expanderande klot av motivation.

"Rekyl"

En anrättning bestående av dom enklaste och mest självklara orden. Ett löfte om självförbränning, utplåning och byråkratisk terror. En skål med glittrande kopparslantar. Den belöning som den sinnesslöe erhöll, då han tog på sig skulden för mordet som begåtts i passionens namn. Ett dignande bord, där självförakt serverades intravenöst. Mögliga böcker som trängs bland sotiga kokkärl, i vilka sporer byggt sina bon under decennier. Svartvita fotografier av familjer, sedan länge döda och bortglömda. Ett förskjutet barns utspridda och oordnade klossar överväxta av mossa. Dom ynkliga tonerna från en uppvridbar speldosa för en ojämn kamp mot det ständigt närvarande larmet av gällt kväkande oxgrodor. Klumpar av frusen rök från branden i Sommarvillan. Ett kvarglömt vingpar från en utdöd insektsart, och ljuset som fladdrade i den gindränkta vårnatten då du blev en främling i den värld du själv skapat. Saknaden efter villkorslös tro, uppblandad med metanol och kroppssalter. Det kvardröjande ekot av dom enda ord, som kunde ha fått mig att längta efter det enkla livet. Alla dom promenader hem, då jag fick ta emot rekylen efter den sammanbitna tystnad du själv kallade för artighet. En sängfösare smaksatt med minnen av en artificiell tidsålder. Förvildad växtlighet, och den där lätt salta smaken av frihet som ännu kan anas längst in på tungan. Konturerna av en fastbränd skugga på en söndervittrad stenmur, övervuxen av klängväxter som slingrar sig likt trevande tentakler. Förvirrande mönster, och ljusstrålar som blixtrar när dom träffar ytan på ett kretskort till hälften begravt i den fuktiga jorden. Svällande giftsvampar, som fått sin näring från resterna av en bedragen men välbärgad äkta man, som aldrig hann lära sig skillnaden mellan artighet och falskhet. Högar av vulkanisk aska som tornar upp sig i motljuset från en nyfödd sol. En bunt gulnade vykort från en bortglömd semesterort som jämnades med marken i vad som kallades utvecklingens namn. Dygdighet avlad under rottinghot avbildad på ett solblekt familjeporträtt bakom en sprucken glasskiva. Outplånlig optimism sköljs ner i tablettform och dämpar det vinande ljudet av bräcklig övertygelse som faller mot marken. Orden som din stolthet hindrade dig från att säga står inkarvade i stammen till ett blixtkluvet träd. Gulnade pappersark. Dom förvirrade beskrivningarna av ett oförklarat fenomen. Porslin som blivit stående och med tiden vuxit fast i bordsskivan. Spruckna, orkidémönstrade kaffekoppar rågade av kackerlacksägg. Dom sorgliga kvarlevorna av ett löfte om evig trohet sprattlar hjälplösa, intrasslade i ett väldigt spindelnät under verandans tak.