"Undergångens Omfamning"
Efter ett tag slutade jag. Slutade att vänta på att avstånden skulle krympa. Men det var bara så extatiskt. Så elektriskt, en upplevelse av nästan andliga proportioner, då vi med egna ögon såg, att det verkligen fungerade. Det bara fanns där så plötsligt. Det var verkligt. Det slutade aldrig. Det var stillhet. Det var så annorlunda än allt annat vi någonsin sett eller upplevt, eller ens kunnat fantisera om. Och så med ens, blev allting så självklart. Det fanns där. Det var verkligt. Och det slutade aldrig
En insekt kryper till synes planlöst över den mörklila porslinsytan. Jag uppskattar tystnaden som för närvarande råder. Men beröringen finns där, som en tatuering, och nu stiger en tunn vit dimma från dom låga hustaken, som rök.
Dom bytte plats med varandra, lånade varandras ansikten och varandras röster. Dom kanske tror att jag inte vet, men jag känner såväl igen den där knappt märkbara men ack så karakteristiska ryckningen när jag ser den. Och dom vet inte om att jag kan se den, varje gång den finns där. Det finns någonting som dom inte berättar. Kanske av en rent livsavgörande natur.
Innan dagen helt har formats. Någonting rör sig i utkanten av mitt synfält. Kanske var det först när vi tvingades inse att leken ännu en gång hade gått för långt, som våra sinande krafter fick oss att stirra in genom nyckelhålet, och få en blixtsnabb glimt av bråddjupet inom oss själva? Men hur kunde vi förväntas veta? Och vad annat kunde vi ha gjort? Har du kanske själv någon gång varit med om att glänta på persiennerna, och vid anblicken av dagens allra första solstrålar upplevt samma äckelkänslor som vid tanken på att tvingas äta en näve levande kackerlackor?
Jag tror att vi fick veta någonting då. Att vi fick lära oss någonting då. Kanske om oss själva, kanske om varandra. Men det har egentligen ingen större betydelse, för snart är även det där länge sedan, och kommer med tiden att förpassas till mängden av dom där avlägsna, suddiga minnesfragmenten, som är så lätta att övertyga sig själv om att dom kanske inte ens har inträffat.
Svaret kanske är det enda vi har, men målinriktad och kolbaserad slåss jag med skuggorna. Andetagen sträckta från vägg till vägg. Ett vakuum. En chans att få glömma hjärtslagen under ett ögonblick. Armar, så många armar. Armar runt min hals, runt min midja, runt min torso. Jag kapitulerar inför beröringen. Undergångens omfamning.
Världen blir svåråtkomlig, avlägsen. Dom stumma figurerna, sammanlänkade av ekot. Sprickor börjar sprida sig över den flagnande tapeten och bildar ett tunt finmaskigt mönster. Stumt skälver väggen till och tycks bukta, först utåt sedan inåt, samtidigt som mörka fläckar bildas och börjar pulsera och bubbla och svälla upp som gigantiska levande pormaskar redo att spricka. Varje gång vill jag stanna kvar allt längre. Ibland händer det till och med att jag inte vill återvända alls.
Hur långt mitt besök varit den här gången är svårt att säga. Tiden fungerar annorlunda där inne. Men väggen framför mig är åter solid, och när mina vener fylls av den kalla vätskan tar jag emot det som en sorts reserverad botgöring.
Varenda kväll vid exakt Klockan 23:08, går en man i mörk regnkappa förbi nere på trottoaren på andra sidan gatan. Jag kan se den benvita profilen av hans ansikte i det kalla ljuset från gatlyktorna. Annars föredrar jag att hålla mig borta från fönstren så mycket som möjligt, på grund av blickarna från huset mitt emot.
Bortom disiga vyer av öde lastkajer vet jag att mitt namn just har uttalats. Jag har tagit till mig detta faktum med ett kyligt jämnmod, och förseglat ytterdörren med meter efter meter av svart maskerings-tejp.
Under genomgången sa en av tjänstemännen att jag varit den enda som återfunnits på platsen, och tittade på mig som om jag varit någonting som just kravlat upp ur ett överfullt askfat. Men jag är den enda existerande människan, som vet att allting står nedtecknat i chifferform, och är inmurat i flygelns västra vägg. Ej heller finns det den allra minsta händelsekedja som direkt kan kopplas till min person.
Trots det, fanns det någonting jag hann uppfatta i den andre tjänstemannens blick. Någonting vars betydelse jag inte riktigt kunde tolka innebörden av. Men jag gillade det inte. Faktum är att jag inte gillade det alls.
Dom håller oss under uppsikt, det har jag vetat länge. Och jag vet också att det bästa att göra är att försöka vara ointressant. Att vara en i mängden. En som dom inte har någon anledning att lägga märke till. För nog vet jag. Tro mig, jag vet.
Dom vill stjäla vår identitet, och göra den till statlig egendom. Dom kommer att ta vår integritet ifrån oss, och beslagta vår värdighet. Dom kommer att släcka vår kampvilja med flytande Kväve, och nollställa vår individualitet med hjälp av infraljud.
Känner utdunstningar av aska och kroppssalter. Ser spöklika avbilder. Händer, hårt omvirade av glödgad koppartråd som någon slags perverterad frälsning. Jag vet hur det låter, men muterad och oförlöst ser du mig igenom tidens ögon. Att få förenas med sältan, den ljuva domen. Fosfor och sidentyg. Bättre än så kan jag inte beskriva det, eller klä det i ord. Men jag menar det så som det är, precis som det låter.
Gode gud, Nio dagar. Sedan tar dom åter emot mig. Vad jag längtar tillbaka in. Darwin, jag bönfaller dig. Var min ledsagare. Visa mig vägen jag är ämnad att gå. En väg bort från denna pseudoverklighet av plast och cellofan. Denna Thriller för 2000-Talet. Ta mig bort, vart som helst. Bort, bara bort från denna låtsasvärld byggd för tröstlösa medelklasshjärtan. Bara visa mig vägen, jag är ämnad att gå.
