"Glasängeln"
(Fragment, odaterat.)

Jag önskar att jag kunde släppa taget om Glasängeln. Låta den glida ur min hand, bara låta den falla och krossas mot golvet. Önskar att jag någon gång kunde få slippa att hålla den i handen, för den är ibland så mycket tyngre än ni någonsin kan föreställa er, och den består av all den förklädda svaghet, all den låtsade säkerhet, hela den illusion av balans jag ständigt tvingas hålla vakt om. Jag önskar så att jag kunde släppa taget om den, låta den falla till golvet och inte behöva städa upp skärvorna. Men om jag lät den falla, bara lät den krossas mot golvet och väntade på att en hand skulle läggas på min axel, på att någon skulle vagga mig i sina armar och en enda gång tala om för mig att det inte är någon fara, att allting kommer att sluta väl, vilka av er skulle då finnas kvar? Skulle någon av er stanna kvar och städa upp skärvorna?