Han såg ut genom tunnelbanefönstret och lade märke till
kvinnan som satt och läste i vagnens främre del, och vars spegelbild i
tågfönstret av någon anledning kändes verkligare, mer fokuserad än det som inte
bara var reflektioner. "Broarna i Madison County," noterade han som
bokens titel, vilket kom honom att tänka på bron de nyss lämnat bakom sig och
som förband södra och norra delen av Nocturn City. Hur länge hade hon suttit där? Hade hon varit där då han
steg på tåget vid Amberton Square, tjugo minuter tidigare? Han mindes inte riktigt. Och förmodligen saknade detta
också relevans. Därutanför tågfönstret fanns nu, förutom tunnelns mörker
bara spegelbilden av den läsande kvinnan. Tanken slog honom att hon var vacker. Hon hade ett milt,
nästan lite flickaktigt ansikte, trots att hon nog var åtminstone ett par år
äldre än honom. Hennes ögon var stora, och kanske en aning vemodiga. Eller var
det bara som han inbillade sig? Hennes halvkorta hår var korpsvart och lite lockigt. Så lämnade han fönstrets spegel med blicken och slöt
ögonen någon minut. Först då kom han att tänka på att han inte kände sig så
pass trött som han kanske egentligen borde, då han förmodligen inte somnat
förrän halv tre natten innan, och varit vaken och på fötterna igen redan vid
tjugo över fem på morgonen. Tvärtom kände han sig faktiskt ganska pigg och energisk,
trots att kvällen kommit och han därför måste ha varit vaken i åtminstone sjutton
timmar. (Klockan var runt halv tio.) Till råga på allt hade han en stressig dag
på firman bakom sig. Vissa morgnar kunde han nätt och jämnt, hur han än
försökte hålla ögonen öppna även då han sovit i åtta, nio timmar. Han steg av på stationen vid Crane Street, och precis
innan han lämnade tåget kastade han en sista blick på den läsande kvinnan med
de vemodiga ögonen. De var fortfarande ljusare än himlen. (I synnerhet nu,
eftersom mörkret vid den här tiden på året började falla redan vid femtiden på kvällen.) Ute på perrongen kryssade han mellan andra på eller
avstigande passagerare, och kom via rulltrappan upp till gatuplan. Väl där, möttes han av en tämligen stark, men samtidigt
förvånansvärt uppfriskande höstvind.
Den lilla pojken ser djupt in i Glaskupan, fascinerat och intensivt. Ser nyfikenhet och motivation förvandlas till bristvaror, och tillvaron reduceras till en serie av instinkter.
Det
finns en längtan, vars natur ni aldrig skulle kunna förstå eller greppa. Det
finns en mittpunkt, ett Epicentrum. Ett
expanderande klot av vilja och strävan. Det
finns en längtan, frätande som syra, och strålande ren som Kristall. Det
finns en längtan, så fasansfullt brutal och så gränslöst vacker. Det
finns en mittpunkt, ett Epicenter, en konstant explosion, ett giftigt moln av
vilja, strävan och motivation. Likt
kolliderande stjärnor slungas stolthet och skuld mot varandra i en spastiskt koreograferad
dans utan slut. Ett Asteroidbälte av möjligheter och begränsningar. Och
någonstans mitt inne i allt detta, finns någon som skulle kunna vara jag. Som
kanske är jag. Famlande
genom ett Toxiskt stoftmoln av röster och ansikten. Sökande
efter mening, efter ett värdigt mål, ensam i en värld jag varken förstår eller
känner mig delaktig i. Törstande
efter samhörighet, i en Värld som skrämmer och förvirrar mig. I
hopp om, att min längtan en dag ska ha ett värde, och mina känslor ska ha en
plats där dom är välkomna.
"Den Döda Flickan"
Natten då jag fann henne var koboltblå, och dom trånga gränderna doftade av svavel och fuktigt trä. Oförlöst och väntandes på den trötthet som aldrig behagade komma, drev jag längs månupplysta kanaler och genom svartskimrande alléer kantade av mörk grönska. Om tanken hade slagit mig då, hade jag kanske frågat henne om hon visste vad som sker bakom de skrämda kaninögonen, de där sista, komprimerade sekunderna i laboratoriets tryckkammare. Kanske var hon den enda som hade kunnat svara på den frågan? Men hennes ögon, hennes bleka, isblå ögon som tycktes stirra rakt mot mig med en blick som borrade sig rakt igenom mitt kranium och vidare in i hjärnan, hindrade mig från att få fram en enda stavelse. I stadens centrum var det öde och tyst. Blanka fönster och stumma husfasader stirrade anklagande på mig från alla håll, och medan jag drev vidare mot hamnkvarteren, nådde mig en fuktig likstank som steg upp ur de öppna gravsjakten på norra kyrkogården, där saneringsarbetet makabert nog, med tanke på den sena timmen fortfarande var i full gång. Det var märkligt att jag inte direkt noterade det, men medan jag gick längs en lastkaj som mycket sparsamt lystes upp av de blekgula, dämpade koronorna, märkte jag med ens hur kornig pudersnö frasade under mina fötter, trots att vintern sedan länge var över. Det var då jag såg henne. Först, förstod jag inte vad det var som låg där borta i snön. I det matta skenet såg det till en början bara ut som ett klädbylte som slarvigt kastats på marken. Men då jag nådde fram och såg hennes blåvita hud, dom bleka, livlösa ögonen som alldeles stilla såg rakt ut i den frostiga tomheten, såg hennes döda, stelnade anletsdrag var det som att ta ett kliv rakt in i en dröm. Framför mina fötter, alldeles stilla, låg en ung flicka. Hennes ansikte var så vackert, och uttrycket i det var så fasansfullt fridfullt. Ögonen var vidöppna och det kändes som om hon stirrade rakt in i mitt hjärta. Det hade börjat blåsa nu. Vindar, alltför isande och vildsinta för att höra hemma i den skimrande vårnatten drev in från det närliggande havet. Benen darrade på mig där jag stod, och som träffad av ett slag föll jag ned på knä framför den livlösa kroppen. Jag minns inte vad jag tänkte just i detta ögonblick, men jag har bestämt för mig att ord lämnade mina darrande läppar: “Snälla du,” flämtade jag med skälvande röst. “Vad är det som har hänt? Vad är det som händer? Snälla döda flicka, varför stirrar du på mig sådär?” I den yrande snön och den tilltagande vinden reste jag mig på ostadiga ben och började ömsom gå, ömsom halvspringa, ömsom vackla bort mot piren längst bort vid udden. Varför vet jag inte, men som bedövad följde jag den smalnande betongpiren längre och längre ut, medan ursinniga vattenkaskader kastades upp på bägge sidor. Följde den tills dess att ingenting mer än den sista halvmetern av gjuten betong fanns mellan mig, och det svarta ursinniga havet. Och på den skummande, vilda havsytan flöt tjocka, skimrande isflak in mot land.
Så
blir vi sittandes mitt emot varandra, med en oändlighet av tystnad mellan oss. En
tystnad som känns som ett skrik. Om
jag bara fick en chans att säga dig allt det som jag skulle vilja säga. Om
jag bara fick en chans, att få visa dig min Värld. Skulle
du då vilja bli en del av den?
Motorn är tyst. Doften av småstadsnatt ständigt närvarande.
Asfalt, blommande Syrener. Tomma gator. Han har sett många liknande platser.
Tusentals, känns det som. Vinden är mild och ljummen. Svärmande Vårtbitare
förvandlar gatlyktorna till ljusgröna, myllrande klot. Skyltfönstren nere i
Centrum är blanka, mörka speglar och innanför dom stirrar orörliga, släta
ansikten ut på honom. Fixerade ansiktsuttryck. Leende munnar, stela och livlösa
ögon. Sovande gator. Midnattsblå horisont. Svarta silhuetter
av låga hustak som vilar i famnen på en skenbar idyll. Husen har en stillhet
över sig, där dom slumrar i den ljumma sommarnatten, omgivna av grönska och
vita staket. Vid första anblick utstrålar dom trygghet och uppnådda drömmar. Ändå känner han att det vilar någonting olycksbådande
över denna stillsamma silhuett. Någonting dolt, illavarslande som tycks stråla
och sippra ur dom släta husfasaderna. Händer som griper i luften. Och med ens, är dom
tillbaka igen. Dom talar till honom, gräver sig igenom Kraniet och vidare in i
den svarta, slingrande massan som är hans hjärna. Vilka onämnbara handlingar har utspelats innanför
dessa vitkalkade tegelfasader?
Det
är inte ens meningen att vi ska må bra. Det är meningen att vi ska vara tysta
och rädda. Vi
ska sälja vår arbetskraft till lägsta möjliga pris, och vara nöjda med så lite
som möjligt. Det
är inte ens meningen att vi ska hitta en plattform i oss själva, eller kunna
säga till vår spegelbild; ”Det blev någonting bra av dig. Jag är glad över att
detta är vad du växte upp till.” Vi
ska vara tillgängliga. Vi ska vara användbara. Det
är inte ens meningen att vi ska bli dom vi vill vara, eller värdesätta vår
identitet. För
vi är bara tillgångar. Vi är inte mer än resurser som ska förbrukas. Vi
ska slåss om smulorna. Vi ska knäckas, och lära oss att vara ekonomiskt
fördelaktiga.
Som när en fjäder brister, eller när en kugge i urverket plötsligt ger upp och visarna stannar. Som när kemikalierna kickar in, och ingenting längre är relativt. Som en droppe svart bläck i vatten, flyter mitt medvetande ut i virvlande rörelser, ringlar som små halvt transparenta ormvarelser, och bildar ett matt bågformigt mönster.
Han var utmattad, men ändå märkligt
upprymd, och då han nådde öppnare terräng och hans öron uppfattade det
omisskännliga ljudet av vågor som slog mot klippor, kändes det som om energin
började återvända. Han var nära. Han kände det tydligt, i luften, i landskapet, och i den svarta, fuktiga
jorden som fått sin näring ifrån benmjölet av de tiotusentals anonyma män och
kvinnor som stupat här, i svunna tiders sedan länge bortglömda slag. Det fanns
någonting här; det fanns spår av tid. Förfluten tid som dröjt sig kvar i de
mossbevuxna gravmonumenten, som i eftermiddagssolens motljus tornade upp sig
framför honom. Här och där reste sig urholkade, halvt förmultnade trädstammar
där ivriga parasitmaskar kilade av och an, när de inte festade på flugor och
småinsekter som förirrat sig in mellan sprickorna i den skrovliga barken. Detta
var alltså barriären. Så småningom nådde han den steniga stranden bortom
vilken ett skummande blågrönt hav bredde ut sig under en himmel dekorerad av
luftiga fjädermoln. Han slog sig ned bland
klipporna. Ett tiotal meter framför honom där stranden tog slut drev vågor in
över de taggiga, slemmiga klippkanterna som pryddes av sjögräs och polyper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar