(Fragment, 2012)

Jag väntar inte. Väntar inte på att avstånden ska krympa. Det har aldrig varit en del av planen. Och jag har aldrig trott, att det finns någon avsiktlig grymhet bakom era motiv. Men ni vet, att jag önskar mig en plats där frihet inte behöver köpas till priset av min egen värdighet. Ni vet, att jag ingenting hellre vill än att få sträcka ut min hand och röra vid någonting som är verkligt. Därför får ni det jag har. Ni får allt jag har. Därför svarar jag med ett leende och accepterar mig själv som en människa, som aldrig kommer att ha någonting att kalla sitt eget. Jag väntar inte. Väntar inte på att era ord en dag ska komma att betyda någonting. Det har aldrig varit en del av planen. Jag ska försöka vara så tyst som möjligt. Jag ska göra mitt bästa för att blidka er. Jag ska spela min roll som betraktare, som en tillfällig gäst. Jag ska le, och vara tacksam för att jag då och då bjuds på en guidad tur i en värld jag inte är välkommen att bli en egentlig del av. En värld, där sådant som blivit så självklart för er inte behöver köpas till priset av min egen värdighet. Så ta vad ni vill. Ni får allt jag har, och i gengäld kommer jag inte att visa vem jag egentligen är. I gengäld, kommer ni att få slippa se mig som den jag verkligen är. Ta vad ni vill. Det gör mig ingenting.

"Glasängeln"
(Fragment, odaterat.)

Jag önskar att jag kunde släppa taget om Glasängeln. Låta den glida ur min hand, bara låta den falla och krossas mot golvet. Önskar att jag någon gång kunde få slippa att hålla den i handen, för den är ibland så mycket tyngre än ni någonsin kan föreställa er, och den består av all den förklädda svaghet, all den låtsade säkerhet, hela den illusion av balans jag ständigt tvingas hålla vakt om. Jag önskar så att jag kunde släppa taget om den, låta den falla till golvet och inte behöva städa upp skärvorna. Men om jag lät den falla, bara lät den krossas mot golvet och väntade på att en hand skulle läggas på min axel, på att någon skulle vagga mig i sina armar och en enda gång tala om för mig att det inte är någon fara, att allting kommer att sluta väl, vilka av er skulle då finnas kvar? Skulle någon av er stanna kvar och städa upp skärvorna?

Ett av mina försök att skriva i Pjäsform.
(Oavslutat, 2007/2008.)

"Smittbärarna"

-Ett Skådespel

Personer:

Leo. 30-35.

Gaff. 30-35.

Dex. Runt 40.

Amanda. Sena 20, tidiga 30-årsåldern.

Hundraåringen.

Gästen. Okänd ålder.

I:

Scenen:

En tegelvägg som på scenens vänstra sida slutar med ett hörn, en husknut där en lyktstolpe står.  Skymningsljus. Två klaffstolar, placerade bredvid varandra. Den till vänster, ännu tom. I den högra sitter Gaff, tillbakalutad, ena benet över det andra. Han är mellan trettio och trettiofem år. Vit, kortärmad skjorta, svarta brallor, gymnastikskor. Ger intryck av att ha en allmänt avspänd, obekymrad inställning till livet och tillvaron. En uppsyn som kanske skulle kunna misstolkas som lite nonchig. Han väntar. Tar upp ett cigarettpaket, tänker röka, men ändrar sig med ens då han får syn på Leo. Det dröjer ett tag innan han kommer in på scenen. Gaff ler igenkännande. Leo stannar ett par meter framför honom. Nickar och ler även han ett igenkännande leende. Han är i ungefär samma ålder som Gaff. Dock lite stiligare klädd, åtminstone vid första anblicken: Vit skjorta, väst, slips etc. Men vid närmare granskning ser man att hans kläder är tämligen slitna; Någon söm här och där sprucken, skjortkragen lätt fransig, och så vidare. Håller en tillsynes lättpackad resväska i ena handen.

Det dröjer ett tag innan några ord sägs.

LEO: Jaså, det är här du sitter. (Paus) Jaså, sitter du här? Fortfarande rätt varmt.

GAFF: Jag tycker faktiskt det börjar bli lite kyligt. När kom du?

LEO: Med tretåget.

GAFF: Och hur var det med dem? Allt väl hoppas jag?

LEO: Jadå. Det får man väl lov att säga. (Paus) Men det är klart, det är ju inte så lätt alltid.

GAFF: Nej, det förstås. (Paus. Leo slår sig ned i stolen till vänster, kanske kisar han lite åt den sjunkande solen. Gaff fortsätter:)

Och hur var det annars däruppe då? Trevligt? Småtrevligt?

LEO: Jovars. Men jag skulle nog aldrig kunna bo på det viset. Alldeles för ödsligt. (Kort paus) Tre dagar är tillräckligt för mig. Sedan börjar det krypa lite i en. Man är ju trots allt asfaltbarn, vet du.

GAFF: (Ler, nickar.)

LEO: Det är lugnt här, fast ändå centralt. Urbant. Det är behagligt.

GAFF: Visst, nu ja. Men det var ett jäkla liv här tidigare ska jag säga.

LEO: Jaså vadå, då?

GAFF: Jag vet inte. Det var visst någon som ramlade tidigare. Slog knoppen i gatstenarna därborta. Låg där och blödde från huvudet.

LEO: Jisses. Vad hände då? Fick han hjälp?

GAFF: Jag sprang upp till mig och ringde. Akutbilen var här på tio-femton minuter. De tog honom med sig.

LEO: Hemskt. (Paus) Hoppas det gick bra sedan.

GAFF: Ja. Hoppas det.

LEO: Var han intoxikerad? Jag menar, var det därför han drattade omkull?

GAFF: Vet inte. Skulle inte tro det. Förmodligen bara gammal och svag i kroppen. (Paus) I vilket fall så föll han illa. Blödde ymnigt. (Paus) Tur att ambulansen kom så pass relativt fort, annars vet jag inte. (Paus) Jag menar, snubben var gammal. Säkert åttio eller mer. (Paus) Ett så pass gammalt kranium kan ju inte tåla vad som helst. Helt fördärvad var han.

LEO: (Kanske en aning frånvarande) Märkligt. (Paus) Och hemskt också, på något sätt. (Någon halvminuts tystnad)

LEO: Vet du vem det är?

GAFF: Vem då? Du menar mannen som ramlade?

LEO: Nej. Inte han.

GAFF: (Ser undrande ut)

LEO: Nej. Det var inte han. Han där borta. Vet du vem det är? (Pekar med ena fingret framför sig och kisar lite med ögonen, som om det var långt avstånd till den han syftar på)

GAFF: (Kisar också med ögonen) Var då? Jag ser ingen.

LEO: Där borta. Han som går där.

GAFF: (En aning förbryllad) Jag ser fortfarande ingen. (Lutar sig lite framåt) Ser du någon?

LEO: Ja, det är klart. (Kort paus) Gör inte du det?

GAFF: (En aning klentroget, skeptiskt) Nej. Sanning att säga så gör jag nog inte det.

LEO: Jo men ser du inte? Där borta?

GAFF: (Stirrar en lång stund. Säger slutligen en aning tveksamt:) Jo. Nu ser jag, tror jag. (Paus)

Vem är det? Är det någon du känner?

LEO: Ja. Det är klart. (Paus) Det är ju jag.

GAFF: Du? (Tittar, kisar) Nej. (Paus) Det kan inte vara du.

LEO: Jo. Jag är nästan säker. (Paus) Imorgon. Det är jag, imorgon, vid ungefär samma tid som nu.

GAFF: (Skakar tveksamt på huvudet) Nej. (Paus) Nej, jag tror du tar miste. Jag tror det är någon annan.

(Lång paus)

LEO: Jag tror i alla fall det är så.

(Tystnad. Så ändras ljuset med ens. Bleknar, övergår i ett blåvitt sken som ökar samtidigt som ett vibrerande, gnisslande ljud hörs, ökar i styrka tillsammans med ljuset. Leo och Gaff sitter tysta och ser framåt, in i skenet som lyser upp deras ansikten och ger dem ett spöklikt utseende.

Så tystnar mullret, tonas ned i fas med ljusskenet och allting blir som tidigare, med skillnaden att skymningen måhända har sänkt sig lite mer och scenbelysningen därför är något mera dämpad. Kanske har det inte inträffat alls.)

LEO: (Ser sig omkring) Nej du. Jag tycker minsann det börjar bli lite kyligt här.

GAFF: Ja, det har du rätt i. Ska vi gå?

LEO: Ja, det gör vi tycker jag.

De reser sig och fäller ihop stolarna, tar varsin med sig under armen och promenerar ut på vänster sida av scenen, rundar tegelfasadens hörn och försvinner.

RIDÅ

II:

Scenen:

Ett kök. Ganska dunkelt. Ett stort fönster vetter ut mot en bakgård, där man kan skymta fasaden som tillhör huset mitt emot. Inte någon egentlig nutidskänsla över varken köket eller byggnaden på andra sidan gården. Snarare fyrtio-femtiotalsintryck. En aning nedgånget men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt. Rutorna i köksfönstret är gultonade, vilket gör att det man ser av världen därute får en indränkt och lite overklig prägel. Amanda sitter vid köksbordet med en kaffekopp framför sig. Sitter stilla, tyst. Hon har halvblont, kortklippt, lite spretigt hår och mörka ögon. Hon är barfota och i övrigt klädd i ett blågrönt linne och ett par smala svarta jeans. Ett ljud hörs någonstans ifrån. Amanda tittar upp. Steg hörs och så småningom kommer Dex in i köket. Dex är mörkhårig och propert klädd. Svart kostym, vinröd skjorta, slips, och en väst som är knäppt och ser ut att vara en aning för trång. Hans kläder ger ett klassigt men på något sätt föråldrat intryck, som om de var sydda för trettio-fyrtio år sedan. Han rör sig lite stelt och ryckigt, tar små steg när han går. Hans rörelsemönster är nästan en aning komiskt men också ganska bisarrt. Han blir stående tyst ett tag och ser på Amanda. Amanda ser tillbaka på Dex. Dex går fram till fönstret, ställer sig och ser ut. Korsar armarna bakom ryggen som är vänd mot Amanda.

DEX: Jag hörde ingenting av dem. Inte idag heller.

AMANDA: (Efter en stunds tystnad) Minns du vad den hade för färg? Skulle du känna igen den om du såg den igen?

DEX: (Vänder en aning på huvudet. Med ett tonfall som om hennes fråga var oerhörd:)

Vad tror du? (Paus) Det är självklart. (Allvarsamt, på gränsen till melodramatiskt:)

Man glömmer inte en sådan färg. Aldrig. (Paus) För att inte tala om mönstret. Det känns som om det har etsat sig fast i mitt medvetande. Varje gång jag sluter ögonen ser jag det framför mig.

(Paus) Men ingenting är lika förargande som hennes blick då hon öppnade den. Det var en blick jag aldrig vill möta igen. (Paus) Aldrig.

(Lång tystnad)

AMANDA: Det åskade i natt igen, märkte du det?

DEX: Nej, tror inte det. Vilken tid då?

AMANDA: Minns inte riktigt. Men det kan väl ha varit vid sisådär fyra, halv fem kanske?

DEX: Nej, då måste jag ha sovit. (Paus) I varje fall så var jag inte vaken. (Paus. Ser med ens undrande ut, lite konfunderad, kanske några procents oro i hans ansiktsuttryck och tonfall)

Men…Men jag minns någonting. Det var något.

AMANDA: Vadå? Vad menar du? (Kort paus) Drömde du nåt?

DEX: Jag är inte säker. Det är väldigt suddigt. (Paus) Det var någonting där. (Gör en tveksam, nästan lite tafatt rörelse med ena handen emot köksfönstret.) Någonting därute. Eller också någon. Någon därute. (Paus) Jag vet inte varför, men det skrämde mig faktiskt en aning.

AMANDA: Men, (Kort paus) Men då var det säkert bara en dröm.

DEX: (Långsamt, lite eftertänksamt:) Ja. Kanske det. (Lägre) Kanske det.

AMANDA: Ibland händer det bara. (Paus) Börjar du bli hungrig?

DEX: (Lång paus) Jovars. Litegrann.

AMANDA: Jag med.

DEX: Jag kan ta och fixa till nåt om du vill.

AMANDA: Gärna

RIDÅ

(Fragment/Reflektioner,  2008)

Jag ville inte. Ville aldrig bli en av er. Jag hade det i mig, redan som barn. Jag såg någonting annat än det ni såg. Jag såg någonting större i allting. Ville alltid veta vad som kunde dölja sig bakom den där dörren, nedanför trappan. Jag såg tät, förvildad grönska och undrade vad som fanns på andra sidan snåret. Jag såg en bergskedja, och i sinnet var jag redan på väg uppför sluttningen. Jag ville hela tiden veta. Undrade alltid vad som kunde finnas, bortom det jag såg. Jag kände det redan som barn. Att jag aldrig skulle komma att känna tillfredsställelse i det som fanns där, mitt framför mina ögon. Att det som gick att se, aldrig skulle räcka till. Att det måste finnas någonting annat, någonting större, en vidare mening bortom det självklara. Bortom det som gick att se. Jag behövde tro det. Jag blev lite äldre. Jag blev tonåring. Och det fanns kvar. Det fanns där, ännu tydligare. Även om jag ännu inte förstod det fullt ut. Men det drev mig. Det manade mig, lockade mig. Som en pockande röst, eller en individ, som skaffat sig en boning långt bak i mitt medvetande. Som ett alternativt medvetande som hela tiden sökte, letade, trevade och försökte se ett större sammanhang, ett högre syfte. En dold, gäckande sanning bortom det banalt självklara. Bortom det uppenbara. En verklighet, gömd bakom verkligheten. En verklighet, så oändligt mycket kraftfullare och mer sällsam. Och den drev mig. Drev mig bort. Drev mig ut. Uppmanade mig att uppsöka platser, övergivna och för dom flesta okända och bortglömda. Platser, som måhända för många år sedan tjänade ett praktiskt syfte, hade en välkänd uppgift att fylla. Men som nu igenväxta och svåråtkomliga väntade på dom få, som sökt dom i ett annat syfte. Dom som kommit till dem, för att dom fortfarande fanns där. För att dom fortfarande levde kvar. Och dom talade till mig: ”Vi har väntat på dig. Du är välkommen…”