(Fragment, odaterat)

Så kom det då till slut. Infekterade hans tankevärld som ett aggressivt, smittsamt virus. Attacken kom helt utan förvarning, men ändå tyckte han sig känna att det på något sätt trots allt var väntat, kanske till och med…välkommet? Tankarna, dessa parasitliknande giftblåsor hade under lång tid likt soldater som planerar ett anfall och bara inväntar rätta stunden att slå till, sonderat och studerat honom, skaffat sig en klar bild av hans svaga punkter, lurat honom in i spindelns nät, där han nu satt intrasslad som en hjälplös och sprattlande spyfluga, i väntan på det oundvikliga. Det förlamade honom först, gjorde honom försvarslös, förvirrad och desorienterad. Och sedan han lurats till en plats, ifrån vilken han inte hade en chans att fly, slog dom djävlarna till med förenad styrka, anföll honom från alla håll samtidigt, upphetsade och vredgade, kanske till och med kåta enbart av att få se offrets hjälplöshet. Mitt genom det inferno av röster, skrik och viskningar som brann som fosfor inom honom kände han någonting kallt och vått, falla i tunga klumpiga droppar över hans panna, och vidare ned längs ansiktet. Trots situationens allvar, kunde han inte neka till att detta gav honom en högst behaglig och inte minst av allt välbehövlig svalka. Inom sig, hörde han oavbrutet rösterna; Vredgade, sorgsna, Medlidsamma. Uppmuntrande. Elaka. Förödande, förföriska. Och allihop av dem, alla dom som talade med honom inuti honom själv, talade till honom, talade med honom… var honom själv. Dom var många. Och dom var alla han. Dom var så många, och dom kom alla inifrån honom själv. Dom var så många, och dom hade alla kommit, i syftet att försöka väcka honom.

(Fragment, 2011)

Vi kanske aldrig visste, kanske aldrig övervägde dom möjliga följderna, dom möjliga konsekvenserna. Det var bara så extatiskt, så elektriskt, då vi såg att det verkligen fungerade. Det fanns där plötsligt. Det var verkligt. Det slutade aldrig. Det var stillhet. Det var så annorlunda än allt vi dittils hade bevittnat. Med ens, var det så klart för oss. Så tydligt. Och plötsligt blev allting så logiskt. Det fanns där plötsligt. Det var verkligt. Det slutade aldrig.

(Fragment, 2015.)

Jag hade det hela. Allting fanns där, mitt framför mina ögon. Det var som att sträcka ut handen mot spegelglasets blanka, svala yta, och istället röra vid hud. Och ändå, kände jag ingen rädsla. Det närmaste jag kan komma i beskrivningen av det jag upplevde, var fascination. Det står en man ute i Trapphuset, och han vägrar att släppa mig med blicken. Han har stått därute i snart två veckor nu, och varje gång jag passerar honom säger han; "Har du någonsin tänkt på, att det kanske är detta som är sedan?" Det är faktiskt allt jag hört honom säga. Och vad i hela fridens namn ska det betyda? Och varför känns det som om det finns något i den där blicken och i dom där orden, som bär på en dold anklagelse som är personligt riktad mot just mig? Har ni förresten tänkt på, att det ofta är dom där små, knappt märkbara och på ytan obetydliga förändringarna som är dom märkligaste, och även obehagligaste? Som exempelvis att komma hem, och finna att saker och föremål har flyttats, eller bytts ut. Jag vet inte om ni känner igen det jag talar om, men det har i varje fall hänt mig allt oftare på sistone. Eller rättare sagt, det händer nära på var och varannan dag numera om sanningen ska fram.  Eller som att plötsligt höra ett ord eller ett uttryck som i dina öron ter sig fullständigt främmande användas av varenda människa som om det vore den mest självklara sak i världen, och du själv tycks vara den enda, som är totalt obekant med dess ursprung eller betydelse? Låter det konstigt? Ja, det skulle jag antagligen också ha tyckt om jag inte börjat få vanan inne. Men allting fanns ju där, precis framför ögonen på mig. Inte märkvärdigare än att sträcka ut handen i mörkret för att finna strömbrytaren som du vet finns där, och istället röra vid sval, torr hud. Många av er, kanske skulle skrika i ett sådant läge. Men den här nya insikten. Den här nya... situationen, i brist på andra uttryck, som jag råkar befinna mig i verkar ha fört med sig en förändring av känslan för perspektiv, och fått mina tidigare ganska smala referensramar att expandera. Ute i Trapphuset står en man, och han vägrar att släppa mig med blicken. Det kanske jag sa, förresten? Det är bara det, att nu har han börjat följa efter mig in i Lägenheten. Det verkar inte heller spela någon som helst roll hur många gånger jag säger åt honom att jag inte alls uppskattar detta och att han, om detta inte upphör, kommer att tvinga mig att vidta rättsliga åtgärder. Om jag åtminstone bara slapp den där genomborrande, anklagande blicken vid någon tidpunkt på dygnet. En annan sak. Det kan låta som ett helt fristående problem, men dom två senaste nätterna har jag hört ljud från Lägenheten ovanför mig. Inte riktigt som fotsteg, även om jag inte utesluter möjligheten att det är just vad det är. Men det låter mjukare, mera dämpat. Som ett dovt, oregelbundet dunkande läte. Och här kommer det märkligaste: Lägenheten ovanför min har stått tom ända sedan jag flyttade hit för två och ett halvt år sedan. Och det jag ska komma till härnäst har jag egentligen ingen konkret grund för, utan allting handlar om en ren känsla. Nämligen den, att jag misstänker att vilka det än är som ligger bakom dessa odefinierbara nattliga ljud är densamma som flyttar runt saker i lägenheten när jag är ute. Men jag har snart det hela klart för mig. Allting finns där, mitt framför mina ögon. Jag ska bara lyckas tyda tecknen rätt. Det är som att sträcka ut handen mot spegelglasets blanka, svala yta, och istället röra vid hud. Och så fort jag fått ordning på det hela, så fort jag fått grepp om situationen så kommer det att verka lika absurt för mig som det förmodligen gör för er. Då kommer det enda som finns där borta i mörkret att vara  strömbrytaren och inget annat. Inte ett främmande ansikte i mörkret. Ett ansikte, som får en att be till Den Store Herran att det förblir kolmörkt så att man ska få slippa se in i det. Och så fort jag fått rätsida på det, så kommer konturerna att klarna, och ansiktet i spegeln kommer att vara ett jag känner igen. Men det står en man ute i Trapphuset, och han vägrar att släppa mig med blicken. Han har stått därute i snart två veckor nu, och varje gång jag passerar honom säger han; "Har du någonsin tänkt på, att det kanske är detta som är sedan?" Det är faktiskt allt jag hört honom säga. Och vad i hela fridens namn ska det betyda? Och varför känns det som om det finns något i den där blicken och i dom där orden, som bär på en dold anklagelse som är personligt riktad mot just mig?

(Fragment, 2015)

En vitglödgad Syntax av kemiska drömmar. Fundamentets huvudvärksgröna membran. Den vrålande insikten, spottad i ansiktet på en metanolförgiftad mänsklighet. Intersektionens slutgiltiga skönhet, illustrerad genom intrikata mönster och obscena poser. Smittbärarens dröm om den perfekta svältdöden. Det spastiska rörelseschemat hos ännu levande organismer, flytande i bubblande dekokter av Ammoniak och kroppssalter. Namnet har uttalats och är nu lindat i glömska. En sjukligt orangefärgad horisontlinje, under vilken skallar och ben gnags vita och redan sviktande förnuft förtärs och fördärvas. Slemhala klippformationer täckta av polyper och stöpta i oheliga färger.

(Fragment, 2005)

Det var aldrig meningen att du skulle hitta någonting eget. Du var aldrig ämnad att hitta någonting som du kunde kalla för ditt. Och du föddes med ett behov av att förstå, av att urskilja sammanhangen och få en helhetsbild som gick att röra vid. Men det var aldrig meningen att du skulle finna någonting som du fick behålla tillräckligt länge för att kalla det för ditt hem. Istället var du ämnad att föra samman dom andras vägar, att få händer att mötas i mörkret, men att aldrig själv bli en del av någonting verkligt.

(Detta är ett kort utdrag ur ett av mina många Novellskrivningsförsök. En sorts drömlik, hallucinatorisk Detektivhistoria med Arbetstiteln "Pseudorama." Tror jag skrev på den till & från under 2005-2006, nån gång:)

"Jag är inte en av dom som tror på slumpen, eller tillfälligheten. Och andra sidan tillhör jag inte heller den kategorin som tror på ödet. Att våra liv och vår tillvaro redan är förutbestämd, formad, är en del av en redan skickligt genomtänkt och utformad plan. Vissa saker bara sker helt enkelt, utan någon direkt orsak eller mening. Jag tror varken på slumpen eller på ödet. Vad jag däremot tror på, är dolda samband. Att alla händelser, hur separata de än tycks vara har någon form av koppling till varandra, om än okänd för oss. Att ett system, för oss hemligt och dolt, verkar bakom världens kulisser. Det som både fascinerar och oroar mig, är vem, eller vad det är som håller i trådarna. Jag går längs en gata i Centrala Nocturn City. Det är tidig eftermiddag. Längre ned på gatan är några byggnadsarbetare i full gång med att renovera ett hus. Detta hade jag förmodligen inte kommit ihåg, om det inte vore så att männen uppe på byggnadsställningen inom loppet av ett par minuter kommer att rädda mitt liv. Jag stannar plötsligt, vaknar upp ur mina tankar, och utan att egentligen fatta vad det är som händer stirrar jag nästan lite dumt rakt in i mynningen till en grovkalibrig automatpistol, som hålls cirka en halv meter framför nosen på mig, av en för mig fullständigt okänd mansperson med högeligen osympatiskt ansikte. Samtidigt uppe på byggnadsställningen, lyfter en av männen upp en tegelsten, men förargligt nog lyckas han slinta och tappa den. Som i ultrarapid faller den långsamt ned mot trottoaren, och den panikslagne byggnadsarbetaren har ingen som helst aning om att han just gjort mig en livsavgörande tjänst. Innan mannen med automatpistolen hinner reagera, träffas han mitt i knoppen av tegelstenen. Hans huvud öppnas på vid gavel och hans sammanbitna ansiktsuttryck övergår i en löjlig, förvånad min. Som i en dröm hör jag ett skott gå av och kulan, som jag förmodar var avsedd att perforera tinningen på undertecknad och därigenom sätta punkt för densammes jordiska tillvaro missar. En skarp smärta exploderar i vänstra sidan av buken. Benen viker sig under mig och som en omkullslagen bowlingkägla faller jag maktlös ned på trottoaren. Omtöcknad blir jag liggandes på trottoarens kalla stenläggning medan blod sipprar ut i små rännilar och oroliga, undrande eller panikslagna människor börjar samlas runt mig. Medan omvärlden långsamt löses upp, konturerna blir allt suddiga och ljuden alltmera avlägsna hör jag förvirrade och upprörda röster tala. Och den sista absurda tanke som dansar i mitt dimmiga sinne, innan världen helt svartnar, medvetandet löses upp och tidsbegreppen totalt upphör att existera är denna: Man bör kanske trots allt inte underskatta slumpens mekanismer..."

(Fragment, odaterat.)

Den gamla Grammofonen spelar "Strangers In The Night." Ett tunnt, stilla regn faller medan mörkret långsamt sänker sig. Vi rör oss inåt, mot cirkelns mitt. Ett Epicentrum där Tidsbegreppen är suddiga, oväsentliga.

"Också En Sorts Stillhet"

Ett blålila ljus strilade ut genom den halvöppna dörren. Ett andetag, en röst. Någon frågade mig om någonting. "Det vet jag dessvärre inte," sa jag så tydligt som min röst tillät. Han stängde dörren och det blålila, nästan ultravioletta ljuset klipptes av. Sedan tystnad, då och då bruten av avlägsna röster långt borta i byggnaden. Röster, men inga ord. Lätta, ekande steg i en avlägsen korridor. Mina ögon tar emot ljusrörens sken. Ena benet, lutat över det andra. Jag förvånas lite över stillheten. Här är så stilla. Det här är också en sorts stillhet. Ryggen är fortfarande fuktig. T-shirten klibbar och känns kall mot min hud. Jag lutar mig tillbaka. Blundar. Väntar. Stillhet. Mina öron registrerar ett avlägset, susande ljud, kanske från någon sorts ventilationsenhet. Någon sekund funderar jag över om det funnits där hela tiden men att jag inte har uppfattat det förrän nu. Den andre suckar. Reser sig upp. Sätter sig ned igen. Det knakar lite från fåtöljen.

(2020)