(Detta är ett kort utdrag ur ett av mina många Novellskrivningsförsök. En sorts drömlik, hallucinatorisk Detektivhistoria med Arbetstiteln "Pseudorama." Tror jag skrev på den till & från under 2005-2006, nån gång:)

"Jag är inte en av dom som tror på slumpen, eller tillfälligheten. Och andra sidan tillhör jag inte heller den kategorin som tror på ödet. Att våra liv och vår tillvaro redan är förutbestämd, formad, är en del av en redan skickligt genomtänkt och utformad plan. Vissa saker bara sker helt enkelt, utan någon direkt orsak eller mening. Jag tror varken på slumpen eller på ödet. Vad jag däremot tror på, är dolda samband. Att alla händelser, hur separata de än tycks vara har någon form av koppling till varandra, om än okänd för oss. Att ett system, för oss hemligt och dolt, verkar bakom världens kulisser. Det som både fascinerar och oroar mig, är vem, eller vad det är som håller i trådarna. Jag går längs en gata i Centrala Nocturn City. Det är tidig eftermiddag. Längre ned på gatan är några byggnadsarbetare i full gång med att renovera ett hus. Detta hade jag förmodligen inte kommit ihåg, om det inte vore så att männen uppe på byggnadsställningen inom loppet av ett par minuter kommer att rädda mitt liv. Jag stannar plötsligt, vaknar upp ur mina tankar, och utan att egentligen fatta vad det är som händer stirrar jag nästan lite dumt rakt in i mynningen till en grovkalibrig automatpistol, som hålls cirka en halv meter framför nosen på mig, av en för mig fullständigt okänd mansperson med högeligen osympatiskt ansikte. Samtidigt uppe på byggnadsställningen, lyfter en av männen upp en tegelsten, men förargligt nog lyckas han slinta och tappa den. Som i ultrarapid faller den långsamt ned mot trottoaren, och den panikslagne byggnadsarbetaren har ingen som helst aning om att han just gjort mig en livsavgörande tjänst. Innan mannen med automatpistolen hinner reagera, träffas han mitt i knoppen av tegelstenen. Hans huvud öppnas på vid gavel och hans sammanbitna ansiktsuttryck övergår i en löjlig, förvånad min. Som i en dröm hör jag ett skott gå av och kulan, som jag förmodar var avsedd att perforera tinningen på undertecknad och därigenom sätta punkt för densammes jordiska tillvaro missar. En skarp smärta exploderar i vänstra sidan av buken. Benen viker sig under mig och som en omkullslagen bowlingkägla faller jag maktlös ned på trottoaren. Omtöcknad blir jag liggandes på trottoarens kalla stenläggning medan blod sipprar ut i små rännilar och oroliga, undrande eller panikslagna människor börjar samlas runt mig. Medan omvärlden långsamt löses upp, konturerna blir allt suddiga och ljuden alltmera avlägsna hör jag förvirrade och upprörda röster tala. Och den sista absurda tanke som dansar i mitt dimmiga sinne, innan världen helt svartnar, medvetandet löses upp och tidsbegreppen totalt upphör att existera är denna: Man bör kanske trots allt inte underskatta slumpens mekanismer..."