(Fragment, 2015.)

Jag hade det hela. Allting fanns där, mitt framför mina ögon. Det var som att sträcka ut handen mot spegelglasets blanka, svala yta, och istället röra vid hud. Och ändå, kände jag ingen rädsla. Det närmaste jag kan komma i beskrivningen av det jag upplevde, var fascination. Det står en man ute i Trapphuset, och han vägrar att släppa mig med blicken. Han har stått därute i snart två veckor nu, och varje gång jag passerar honom säger han; "Har du någonsin tänkt på, att det kanske är detta som är sedan?" Det är faktiskt allt jag hört honom säga. Och vad i hela fridens namn ska det betyda? Och varför känns det som om det finns något i den där blicken och i dom där orden, som bär på en dold anklagelse som är personligt riktad mot just mig? Har ni förresten tänkt på, att det ofta är dom där små, knappt märkbara och på ytan obetydliga förändringarna som är dom märkligaste, och även obehagligaste? Som exempelvis att komma hem, och finna att saker och föremål har flyttats, eller bytts ut. Jag vet inte om ni känner igen det jag talar om, men det har i varje fall hänt mig allt oftare på sistone. Eller rättare sagt, det händer nära på var och varannan dag numera om sanningen ska fram.  Eller som att plötsligt höra ett ord eller ett uttryck som i dina öron ter sig fullständigt främmande användas av varenda människa som om det vore den mest självklara sak i världen, och du själv tycks vara den enda, som är totalt obekant med dess ursprung eller betydelse? Låter det konstigt? Ja, det skulle jag antagligen också ha tyckt om jag inte börjat få vanan inne. Men allting fanns ju där, precis framför ögonen på mig. Inte märkvärdigare än att sträcka ut handen i mörkret för att finna strömbrytaren som du vet finns där, och istället röra vid sval, torr hud. Många av er, kanske skulle skrika i ett sådant läge. Men den här nya insikten. Den här nya... situationen, i brist på andra uttryck, som jag råkar befinna mig i verkar ha fört med sig en förändring av känslan för perspektiv, och fått mina tidigare ganska smala referensramar att expandera. Ute i Trapphuset står en man, och han vägrar att släppa mig med blicken. Det kanske jag sa, förresten? Det är bara det, att nu har han börjat följa efter mig in i Lägenheten. Det verkar inte heller spela någon som helst roll hur många gånger jag säger åt honom att jag inte alls uppskattar detta och att han, om detta inte upphör, kommer att tvinga mig att vidta rättsliga åtgärder. Om jag åtminstone bara slapp den där genomborrande, anklagande blicken vid någon tidpunkt på dygnet. En annan sak. Det kan låta som ett helt fristående problem, men dom två senaste nätterna har jag hört ljud från Lägenheten ovanför mig. Inte riktigt som fotsteg, även om jag inte utesluter möjligheten att det är just vad det är. Men det låter mjukare, mera dämpat. Som ett dovt, oregelbundet dunkande läte. Och här kommer det märkligaste: Lägenheten ovanför min har stått tom ända sedan jag flyttade hit för två och ett halvt år sedan. Och det jag ska komma till härnäst har jag egentligen ingen konkret grund för, utan allting handlar om en ren känsla. Nämligen den, att jag misstänker att vilka det än är som ligger bakom dessa odefinierbara nattliga ljud är densamma som flyttar runt saker i lägenheten när jag är ute. Men jag har snart det hela klart för mig. Allting finns där, mitt framför mina ögon. Jag ska bara lyckas tyda tecknen rätt. Det är som att sträcka ut handen mot spegelglasets blanka, svala yta, och istället röra vid hud. Och så fort jag fått ordning på det hela, så fort jag fått grepp om situationen så kommer det att verka lika absurt för mig som det förmodligen gör för er. Då kommer det enda som finns där borta i mörkret att vara  strömbrytaren och inget annat. Inte ett främmande ansikte i mörkret. Ett ansikte, som får en att be till Den Store Herran att det förblir kolmörkt så att man ska få slippa se in i det. Och så fort jag fått rätsida på det, så kommer konturerna att klarna, och ansiktet i spegeln kommer att vara ett jag känner igen. Men det står en man ute i Trapphuset, och han vägrar att släppa mig med blicken. Han har stått därute i snart två veckor nu, och varje gång jag passerar honom säger han; "Har du någonsin tänkt på, att det kanske är detta som är sedan?" Det är faktiskt allt jag hört honom säga. Och vad i hela fridens namn ska det betyda? Och varför känns det som om det finns något i den där blicken och i dom där orden, som bär på en dold anklagelse som är personligt riktad mot just mig?