(Fragment, odaterat)

Så kom det då till slut. Infekterade hans tankevärld som ett aggressivt, smittsamt virus. Attacken kom helt utan förvarning, men ändå tyckte han sig känna att det på något sätt trots allt var väntat, kanske till och med…välkommet? Tankarna, dessa parasitliknande giftblåsor hade under lång tid likt soldater som planerar ett anfall och bara inväntar rätta stunden att slå till, sonderat och studerat honom, skaffat sig en klar bild av hans svaga punkter, lurat honom in i spindelns nät, där han nu satt intrasslad som en hjälplös och sprattlande spyfluga, i väntan på det oundvikliga. Det förlamade honom först, gjorde honom försvarslös, förvirrad och desorienterad. Och sedan han lurats till en plats, ifrån vilken han inte hade en chans att fly, slog dom djävlarna till med förenad styrka, anföll honom från alla håll samtidigt, upphetsade och vredgade, kanske till och med kåta enbart av att få se offrets hjälplöshet. Mitt genom det inferno av röster, skrik och viskningar som brann som fosfor inom honom kände han någonting kallt och vått, falla i tunga klumpiga droppar över hans panna, och vidare ned längs ansiktet. Trots situationens allvar, kunde han inte neka till att detta gav honom en högst behaglig och inte minst av allt välbehövlig svalka. Inom sig, hörde han oavbrutet rösterna; Vredgade, sorgsna, Medlidsamma. Uppmuntrande. Elaka. Förödande, förföriska. Och allihop av dem, alla dom som talade med honom inuti honom själv, talade till honom, talade med honom… var honom själv. Dom var många. Och dom var alla han. Dom var så många, och dom kom alla inifrån honom själv. Dom var så många, och dom hade alla kommit, i syftet att försöka väcka honom.