(Fragment/Reflektioner,  2008)

Jag ville inte. Ville aldrig bli en av er. Jag hade det i mig, redan som barn. Jag såg någonting annat än det ni såg. Jag såg någonting större i allting. Ville alltid veta vad som kunde dölja sig bakom den där dörren, nedanför trappan. Jag såg tät, förvildad grönska och undrade vad som fanns på andra sidan snåret. Jag såg en bergskedja, och i sinnet var jag redan på väg uppför sluttningen. Jag ville hela tiden veta. Undrade alltid vad som kunde finnas, bortom det jag såg. Jag kände det redan som barn. Att jag aldrig skulle komma att känna tillfredsställelse i det som fanns där, mitt framför mina ögon. Att det som gick att se, aldrig skulle räcka till. Att det måste finnas någonting annat, någonting större, en vidare mening bortom det självklara. Bortom det som gick att se. Jag behövde tro det. Jag blev lite äldre. Jag blev tonåring. Och det fanns kvar. Det fanns där, ännu tydligare. Även om jag ännu inte förstod det fullt ut. Men det drev mig. Det manade mig, lockade mig. Som en pockande röst, eller en individ, som skaffat sig en boning långt bak i mitt medvetande. Som ett alternativt medvetande som hela tiden sökte, letade, trevade och försökte se ett större sammanhang, ett högre syfte. En dold, gäckande sanning bortom det banalt självklara. Bortom det uppenbara. En verklighet, gömd bakom verkligheten. En verklighet, så oändligt mycket kraftfullare och mer sällsam. Och den drev mig. Drev mig bort. Drev mig ut. Uppmanade mig att uppsöka platser, övergivna och för dom flesta okända och bortglömda. Platser, som måhända för många år sedan tjänade ett praktiskt syfte, hade en välkänd uppgift att fylla. Men som nu igenväxta och svåråtkomliga väntade på dom få, som sökt dom i ett annat syfte. Dom som kommit till dem, för att dom fortfarande fanns där. För att dom fortfarande levde kvar. Och dom talade till mig: ”Vi har väntat på dig. Du är välkommen…”